krönika Linköpings FC tippas av många som allsvenskt guldlag i höst – och ser inte minst sig själva som det. Då är det dags att visa det också. Att förlora i Vittsjö är en sak. Det kan hända, om inte den bästa så i alla fall ganska många. Men på det här sättet? Nja, det skickar onekligen en del oroande signaler. ­

LFC såg stressat ut. Som om man inte riktigt förmådde att bära pressen när det blev underläge, när inte spelet alls fungerade och när motståndet var så aggressivt. Till slut såg det nästan uppgivet ut i regnrusket.

Vittsjö kom med en sjutusan till vilja och mycket spring i benen.

LFC?

Kom inte alls.

Så kaxa till er och visa att där finns självförtroende värdigt en guldkandidat. Ska du vinna något måste du kunna se dig själv som vinnare – och acceptera den press som det faktiskt medger. Nu var det ett bakslag, men det fanns liknande tendenser även mot Djurgården senast och då räddades LFC av offensiv och individuell spetskompetens. Nu fanns inte ens det och att fyra VM-resenärer i form av Mimmi Larsson, Kosovare Asllani, Lina Hurtig och Stina Blackstenius kan prestera så lite var märkligt.

Å andra sidan var passningsspelet bakifrån i stort sett lika med noll och Filippa Angeldahl, som satt på läktaren med skadat knä, behöver komma tillbaka så fort som möjligt. Frida Maanum har mycket, men hon kan inte göra allt och sköta varenda uppspel.

Artikelbild

Sedan kan man alltid diskutera om det inte med tanke på underlag och matchbild borde ha spelats enklare och rakare. Försök till bolltrillande är sällan eller aldrig någon bra idé under rådande förutsättningar. Och när inte något annat fungerar får du faktiskt försöka att kämpa ned motståndet och LFC gjorde inte det.

Heller.