Ledare Beskedet att Margot Wallström avgår som utrikesminister kommer något överraskande. Förvisso fyller hon strax 65, och enligt den svenska logiken ska folk som just står på toppen av sitt livs högtryck sluta exakt då. Men i andra länder är det snarare i det åldersspannet som folk mognat tillräckligt för att kunna bära upp ett så viktigt ämbete som utrikesminister med tillräcklig pondus.

Politiskt har Margot Wallström varit en socialdemokratisk förnyare.

Hon har vågat tänka utanför kartongen. Hon har dessutom gjort mellanspel som bankkamrer, TV-redaktör och företagare. Ett beteende som är ovanligt inom den politiska nomenklaturan.

Det är en intressant karriär, att både ha varit EU-kommissionär och projektdirektör på Svenska Postkodlotteriet. Och kanske är det detta ”annorlunda” som gjort henne till ständigt förekommande som önskekandidat till socialdemokratisk partiledare.

Det vi kommer att minnas av den Wallströmska utrikespolitiska insatsen är antagligen ”feministisk utrikespolitik”. Av det enkla skälet att den linjen kommer att fullföljas, oavsett vem som blir efterträdare (i synnerhet därför att vi gissar att Ann Linde är tar över).

Det första argumentet för feministisk utrikespolitik är att kvinnor faktisk gör skillnad. Inte bara okulärt och för att det anses korrekt. Utan därför att kvinnor agerar blir resultatet något annorlunda än om det är män.

Vi kan helt enkelt översätta ”feminism” till ”effektivitet”.

Det andra argumentet för feministisk utrikespolitik är att mänskligheten har en outnyttjad resurs, begravd i uråldriga traditioner som förvisar kvinnor till köket, i en värld där mobiliseringen av mänskligt kunskapskapital blir allt viktigare.

Det tredje argumentet är att med feminism som argumentationslinje går det lättare att kritisera olika religioner, traditioner och nationer som systematiskt förtrycker och föröder.

Det är lättare att kritisera en skitreligion ur feministiskt perspektiv än med den traditionella västerländska koloniala överlägsenheten som annars varit gängse, och som ofta varit hemmablind.

Margot Wallströms avslutningsbetyg kan därför förses med en guldstjärna för att ha vågat lansera den feministiska utrikespolitiken. Troligtvis kommer den att leva kvar i ämbetet lång tid framöver, inte för att den är politiskt korrekt, utan därför att den tjänar svenska intressen väl.