Debatt I Sverige har vi tillgång till avancerad sjukvård vid svåra trafikolyckor, vid bränder och även vid svåra blodsjukdomar. Vid ett seminarium i maj ger Jan Larsson, specialistläkare i anestesi och intensivvård, konkreta exempel på de vårdinsatser som på akutmottagningen vid Uppsala universitetssjukhus sätts in vid vård av svårt skadade eller sjuka patienter. När akutteamen stabiliserat patienterna, träder olika specialister in med fortsatta insatser.

Vad händer då om en atombomb av samma storlek som i Hiroshima skulle brisera över Stockholm? Förutom de direkta dödsfallen, skulle 1 000-tals, kanske 10 000-tals människor drabbas av så omfattande mekaniska skador att de inte kan jämföras med dagens kliniska erfarenhet. Än fler skulle brännskadas av de brandstormar som skulle följa av ett bombnedslag. Därefter skulle människor drabbas av blodsjukdomar och cancer under lång tid framöver.

Skulle sjukhus, vägar och annan infrastruktur finnas kvar för att transportera skadade till sjukhus? Skulle vi fortfarande ha tillgång till avancerad sjukvård? Jan Larsson påpekar att i dag utlöses en nationell larmplan vid tre svårt brännskadade patienter. Det betyder att de sjukvårdsresurser för brännskadade som finns inom landet tas i anspråk. Vid tio svårt brännskadade patienter måste flera skickas utomlands för vård. Vid 10 000-tals eller fler brännskadade patienter finns inte tillräckligt med vårdplatser i hela Europa.

Jan Larssons slutsats är att vid ett kärnvapenanfall skulle varje läkare och sjuksköterska tvingas överge sin ambition att vårda och i stället försöka trösta och ge smärtlindring i den mån sådan finns att tillgå. Därför måste sjukvården sluta fokusera på behandling och i stället fokusera på prevention.

Därför måste regeringen skriva på den FN-konvention som förbjuder kärnvapen och som nu ligger på deras bord.