Debatt Anders Mårtensson, VD för VVS-fabrikanternas råd, vill som svar på mitt tidigare inlägg om övergreppen på de enskilda avloppen, försöka förminska övergreppen genom att hävda att förslaget om återkommande obligatoriska avloppsdeklarationer vart 7:e år endast innebär en kostnad för fastighetsägaren av 2:-/dag. Jag kan i stället påvisa att eftersom förslaget berör 700.000 enskilda avlopp, så innebär detta en överföring från enskilda fastighetsägare till VVS-branschen på 1,4 miljoner/dag.

Jag kan förstå att när branschen, med stöd av Havs-och vattenmyndigheten, har tvingat alla att bygga om sina tidigare fullt fungerande enskilda avlopp med naturlig rening för en totalkostnad av 8 – 10 miljarder, så behöver branschen ett nytt sätt att tjäna pengar. Detta genom att kräva återkommande kontroll av de ibland avancerade tekniska lösningarna.

På samma sätt borde en VD för cykelhandlarna kräva att när nu försäljningen av elcyklar minskar, så bör det införas ett krav på återkommande besiktning av alla cyklar – såväl el – som vanliga, för man ju kan inte förlita sig på att cykelägarna själv klarar att kolla luften i däcken och att kedjan är välsmord. Och det finns ju risk att batterierna kan explodera...

Det är riksdagen som stiftar lagarna. De har beslutat att ”det är förbjudet att i vattenområde släppa ut avloppsvatten från vattentoalett eller tätbebyggelse, om avloppsvattnet inte har genomgått längre gående rening än slamavskiljning. Detta gäller dock inte om det är uppenbart att sådant utsläpp kan göras utan risk för olägenhet för människors hälsa eller miljön”. Med vattenområde avses ett område som täcks av vatten vid högsta förutsebara vattenstånd.

Det finns förvisso ytterligare en paragraf som kan motivera krav på särskild rening. Det är när det i det enskilda fallet kan påvisas att det finns risk för människors hälsa eller miljön. Det måste då ankomma på avloppsinspektören att visa vari dessa risker består - inte bara att i allmänna ordalag prata om risker. Havs- och Vattenmyndighetens uppgift är att ge råd och anvisningar som stöd till de lagar som riksdagen beslutat – inget annat. Det ankommer inte på tillsynsmyndigheter att efter eget gottfinnande övertolka dessa. Allt sådant kan endast betraktas som kollektivt missbruk av tjänsteställning.