Widar SKOP-institutet har mätt hur nöjdhet och missnöje fördelar sig bland de två nya "regeringspartiernas" sympatisörer. Det är en intressant mätning. Det riktigt nya och mest spännande som hänt i partipolitiken på senare år är ju att Centerpartiet och Liberalerna har lämnat sitt gamla M-styrda block för att i stället ge makten åt en socialdemokratisk statsminister. Förvisso ingår de inte i regeringen, men de förhandlar med regeringen om politikens flesta stora och tunga frågor.

I praktiken är det närmast så att också C och L omfattas av regeringens enighetskrav. Offentligt åskådliggjorda och betydande åsiktsskillnader mellan partierna, även i frågor som ligger utanför den formellt ingångna Januariöverenskommelsen, skulle mycket väl kunna fälla regeringen.

Centerpartiet och Liberalerna är därför betydligt mer av regeringspartier än vad de är oppositionspartier.

Dessa omständigheter uppfattas betydligt mer positivt av centerpartiets väljare än av de liberalas.

I Centerpartiet finns det en klar majoritet för samarbetet i det nya regeringsblocket medan det i Liberalerna råder helt andra stämningar.

Enligt SKOP-undersökningen är det enbart en dryg tredjedel av de liberala partisympatisörerna som tycker att den regering som deras parti stödjer gör ett bra jobb. Det finns inom L en klar övervikt för olika borgerliga regeringar.

Centerpartiets väljare tycks fungera ungefär som sina socialdemokratiska motsvarigheter. Närheten till makten, och därmed närheten till möjligheter att få igenom stora delar av sin politik, väger tyngre än sällskapet så att säga.

Inom Liberalerna är det annorlunda. Partiet har haft - har kanske kvar? - sina sämsta opinionsresultat på år och dag.

Valet mellan S och M känns nog därför mer ödesdigert för många liberaler. Känslan av att bara ha ett skott tynger många partister som under det senaste året fått se många opinionsundersökningar där de är närmare tre än fyra procent.

Hösten kommer att bli mycket spännande. Stefan Löfven kommer att få bruk av all sin lagrade förhandlingsvana för att kunna hålla ihop den bräckliga regeringsfarkosten.