Optimism och pessimism på de politiska arenorna brukar vanligtvis fördelas på så sätt att de partier som regerar tar hand om optimismen medan oppositionen helst hamrar ut mer pessimistiska budskap. Regeringar framhåller de kurvor som pekar uppåt - eller som i vart fall kan beskrivas som att de pekar uppåt - medan oppositionen på motsvarande sätt uppehåller sig vid kurvor som pekar nedåt.
"Aldrig har så många arbetat som nu i Sverige", kan regeringen säga. "Arbetslösheten är rekordhög i Sverige", kan oppositionen säga. Och ingen ljuger. "Det går i det stora hela bra för Sverige", kan regeringen säga. "Det mesta kunde gå så mycket bättre för Sverige", kan oppositionen säga.
Sådana politiska övningar av det slag som jag beskriver här ovan är oförargliga och närmast organiskt inbyggda delar av den vardagliga politiska retoriken under hyfsat normala förhållanden. Svenskt samhällsliv och svensk inrikespolitik kännetecknas dock för stunden inte av särskilt normala förhållanden. Jag tror därför det finns anledning för omprövning och utveckling av det där pingpongandet mellan optimism och pessimism.
Jag är till min natur en tämligen optimistisk person med en slags klockartro på förnuft, sans och balans. De flesta problem går att lösa. Det kan ta tid och det kan vara besvärligt och det kan bli bökigt på olika sätt. Jag har kort sagt ingen dragning åt undergångs- och katastrofhållet vare sig det gäller invandring, väder, kriminalitet eller andra ämnen som diskuteras i heta ordalag.
Däremot tror jag att det är helt fel strategi av Socialdemokraterna i regeringen att försöka tona ned eller flumma till samhällsproblem som människor upplever vara mycket allvarliga och farliga. Våga ta risken att bli skälld för "svartmålande pessimist". Våga ta risken att säga "Det här blev inte bra och därför behöver vi göra ett omtag." Våga rentav ta risken att säga "Vi hade fel om detta och vi har nu kommit fram till att vi bör göra så här i stället."
Sådana beteenden är uttryck för sund och äkta optimism. Inte skylla ifrån sig. Inte låtsas som att nej vi har inte ändrat oss vi har alltid tyckt så här. Inte stapla tjugo goda nyheter ovanpå en dålig nyhet.
Politiker och andra ledare som tycks vilja fly från problemen - vara rädda för problemen; de ledarna inger inget förtroende. Vilket riskerar att förvärra problemen ännu mer. De mycket onormalt låga förtroendesiffrorna för våra politiska ledare präglar nämligen alltmer vår tidsanda.
Några ordentliga doser pessimistiskt klarspråk kan vara det som får det sunt optimistiska förtroendet att åter börja gro i landet.