Debatt Sedan den 20 augusti 2018 har demonstrationer och aktioner, fysiska och mediala, satt starkt fokus på klimatkrisen och hur den tillåtits växa fram. Intresset har därigenom kunnat riktas mot de stora krav som följer av Paris-avtalet i december 2015, grundat på IPCC:s forskningssammanställningar, slutsatser och rekommendationer.

Men hur möter de styrande dessa förväntningar och krav?

Nästan alla har med beundran sett hur framgångsrika demonstrationerna och aktionerna har varit i att peka på bristen på handling i det förflutna samt på bristande politisk handlingsförmåga nu och åren framöver för att genomföra de åtgärder och den omställning som Parisavtalet kräver.

Att genomslaget blivit så stort beror på att demonstrationerna och aktionerna rört vid tankar och farhågor som redan funnits och finns hos den stora allmänheten. Bevis för det är att så många aktivt instämt i krisbeskrivningen och handlingskraven.

Uppmärksamheten och framgångarna har dock fått somliga att skjuta mot budbäraren och mot dem som håller med henne. Och somliga kräver att Greta Thunberg inte bara ska peka på klimatkrisen och Paris-avtalet utan också komma med lösningar.

De kraven är inte rimliga. Dessbättre verkar Greta Thunberg vara helt genomtänkt i fråga om den uppgift hon gett sig själv, och klok nog att avstå från att ge sig in på lösningsresonemang. För det behöver hon inte.

Diskutera och kräva lösningar är däremot något som vi andra kan och bör göra. Vi kan till exempel granska hur de politiska partierna och de politiska organen hanterar klimatkrisen, och hur den stora uppgiften med motåtgärder och omställning skulle kunna skötas med skarpare fokus och större beslutsamhet.

I Sverige vet vi hur landet ska styras på riksnivå från januari i år fram till september 2022. Två partier bildar regering, två andra ger det stöd som behövs för att få igenom politiken i riksdagen. Vad sakpolitiken ska handla om under mandatperioden, har de fyra partierna gjort upp om i den s k januariöverenskommelsen.

Vad alla nu borde göra är att granska om denna 73-punkters överenskommelse leder till att – för Sveriges del – Parisavtalets mål kan nås eller i vart fall någorlunda börjar kunna nås under tiden fram till september 2022.

Studerar man 73-punktsöverenskommelsen, finner man att så inte är fallet.

Politik och åtgärder mot klimatkrisen har inte fått prio 1. Överenskommelsen inleds med texten ”Sverige är ett fantastiskt land men vi står tillsammans inför stora utmaningar: klimatförändringar, bristande integration, segregation och bidragsberoende, en globalisering som fortsätter att pröva vår konkurrenskraft, ökade klyftor, ökad polarisering och rasism, gängbrottslighet, demografi, bostadsbrist och ett allt mer osäkert närområde.”

Klimatet är som synes trivialiserat till en ”utmaning” bland andra. Och man använder det neutrala, överslätande ordet ”klimatförändringar”, när det korrekta ordet borde vara ”klimatkrisen”. Att lägga märke till är att 73-punktsöverenskommelsen skrevs och slutjusterades under den period då klimataktionerna växte och blev starka. Just att det är en ”klimatkris” vi har, fördes då fram med kraft.

Det inledande stycket hade t ex kunnat formuleras så här: ”Sverige är ett fantastiskt land men vi står tillsammans inför stora utmaningar. Allomfattande och viktigast är klimatkrisen och de krav som Parisavtalet ställer.” Då hade det stått klart att klimatkrisen är de fyra partiernas prio 1.

Även i övrigt ges klimatkrisen en trivialiserad behandling i 73-punktsöverenskommelsen. Avsnittsindelningen visar det tydligt. Klimatet tillåts inte vara inledande avsnitt, utan dyker upp först en bra bit ner. Och rubriken då är ”Miljö och klimat”, dvs ordningen är fel med tanke på krisläget för just klimatet.

Miljö- och klimatavsnittet omfattar tio punkter (30-39). Av dessa har fem uttrycklig klimatanknytning, med varierande grad av tyngd. Någon helhet bildar de inte. Ordet ”Parisavtalet” förekommer bara en gång. Det går i 73-punktsöverenskommelsen inte att uppfatta att klimathotet/klimatkrisen är den ”ödesfråga”, som partier och politiker annars talar om.

Här finns inte plats för resonemang om de enskilda klimatpunkterna i 73-punktsöverenskommelsen. Men jag hoppas att det jag sagt så långt föranleder alla klimatoroade att diskutera och föreslå hur överenskommelsen bör omarbetas för att dess genomförare på ett mera fokuserat och handlingskraftigt sätt ska ta sig an klimatkrisen.

Den granskningen bör ske så brett och i så många sammanhang som möjligt. Och det är bråttom. 73-punktsöverenskommelsen är den enda majoritetspolitik som Sverige har för tiden fram till september 2022. Tiden att rätta till den och få den mera tydligt övergripande, träffsäker och effektiv i fråga om klimatet får inte förspillas.

Så alla, sätt press på S, MP, C och L att omarbeta 73-punktsöverenskommelsen så att den får huvudfokus på klimatkrisen. Att överenskommelsen helt enkelt klimatsäkras.

Under tiden bör demonstrationerna och aktionerna fortsätta visavi de styrande i världen och i Sverige att på större allvar börja leva upp till Paris-avtalet och lösa klimatkrisen. En stark och bred underifrån-rörelse behövs för det.

Som politiker under många år, även om det är i mindre sammanhang, vet jag att det är oerhört svårt att omarbeta en överenskommelse mellan partier, särskilt en regeringsöverenskommelse. Vill någon ändra på ett område, kommer några att vilja ändra även på andra och så leder det till att allt måste omförhandlas.

Men i det här fallet behöver det inte vara så. Om de fyra partierna går in i en omförhandling med tanken att ge överenskommelsen det tydliga klimatfokus som en stor folkmajoritet önskar, och samtidigt låter övriga punkter förbli oförändrade, så bör en ”klimatsäkring” kunna komma till stånd. Tidspressen är nu inte lika stor som den var inför regeringsbildningen. Det torde inte vara särskilt svårt att nu göra om och göra rätt.

Och frågan är om inte de fyra partierna skulle ha mycket att vinna på att klimatsäkra 73-punktsöverenskommelsen. Klimatfrågan kommer inte att bli mindre aktuell. Tvärtom – den kommer att få allt starkare aktualitet för varje år framöver. Väljarna kommer i 2022 års val att belöna de partier som på allvar redan tidigt under mandatperioden visat att de tar klimatkrisen på allvar.

Klimatkrisens allvar har fått mig att skriva den här till synes politiskt naiva artikeln. Men den kanske inte är så naiv. Det jag pekar på i slutet kanske kan få de fyra partierna att se att det finns en stor fördel med att de klimatsäkrar januariöverenskommelsen. Jag kan tänka mig att somliga i de fyra partierna redan har tänkt i just de banorna.