Debatt Sverige är avvikande när det kommer till konfessionella skolor. Sedan 1990-talet finns möjligheter att starta och driva fristående skolor. Dessa är en del av det svenska skolsystemet och betalas av skattemedel, till skillnad från andra länder där plånboken avgör var föräldrarna sätter sina barn i icke offentliga skolor. Sedan 2010 är skolan styrd av en skollag som är tydlig på vad som gäller för konfessionella skolor. Lagstiftningen skiljer på två begrepp, utbildning och undervisning. Utbildning är den verksamhet som en skolhuvudman bedriver och undervisningen är en del av den, där ansvaret vilar på lärarna och förskollärarna att utföra. Lagen har varit tydlig på att all undervisning ska bedrivas på icke-konfessionell grund. Regeringen har som en del av januariöverenskommelsen tillsatt en utredning för att klargöra om det går att stänga religiösa friskolor. En märklig utredning eftersom den existerande lagstiftning klart styr vad som gäller.

Två intressanta artiklar finns i ämnet. En är ledaren i SvD (4/6 19) av Ivar Arpi och ett debattinlägg i AB (5/6 19) av Daniel Färm.

Ivar Arpi:

"I januariöverenskommelsen kom S, MP, L och C överens om att stoppa nyetableringen av konfessionella friskolor. Förbudsivrarna säger att problemet gäller alla konfessionella friskolor, men argumenten handlar nästan alltid om att motverka segregation. De allra flesta kristna och judiska friskolor har aldrig misskött sig. De är populära för både troende och icke-troende elever. Varför ska dessa skolor plötsligt straffas för att integrationen av muslimer anses gå för trögt?"

Daniel Färm:

"Religiösa friskolor kan inte gömma sig bakom religionsfriheten – de utgör själva ett brott mot den. Konfessionella inslag i undervisningen eller utbildningen i övrigt inskränker elevernas religionsfrihet: att själva och utan påtryckningar söka, välja eller välja bort religiösa eller andra livsåskådningar. Att religiösa samfund kan använda skattemedel för att sprida religiösa trosuppfattningar i skolan – som eleverna genom skolplikten är tvingade att gå i – är inte acceptabelt."

Begreppsförvirringen är total. Daniel Färm glider betänkligt på begreppen undervisning och utbildning. De övertramp som gjorts av idag existerande fristående religiösa skolor är få. Enligt Skolinspektionens årsrapport för 2018 har man konstaterat följande: "Det är tillåtet för fristående skolor, förskolor och fritidshem att ha konfessionella inslag i utbildningen, så länge dessa är frivilliga"

Lägg märke att det är krav på frivillighet att medverka på konfessionella inslag utanför undervisningen. Inte som vissa debattörer hävdar tvång.

Därtill noterar Skolinspektionen:

Skolinspektionen vill dock påpeka att alla skolor med konfessionella inslag inte har granskats och det är inte möjligt att veta hur vanligt förekommande det är med konfessionell påverkan i svenska skolor utifrån våra tillsynsresultat.

Med andra ord det finns inte belagt att övertrampen går att tillskrivas alla typer av religiösa fristående skolor. Att det finns är allvarligt och ska beivras. I förlängningen dra in tillståndet att bedriva skolverksamhet.

Man kan förstås fundera över hur det kan vara möjligt att de 70 konfessionella skolorna av total 6 000 grundskolor skulle innebära ett hot. Att 1 procent av skolorna skulle innebära en segregation av allvarlig art. Inte ens om jag räknar hela populationen fristående skolor på 16 procent innebär det någon allvarlig påverkan på segregationen. Segregationen är snarare knuten till den bostadssegregation som finns och närhetsprincipen för val av skolor. Segregation är ett större samhällsproblem som skolan i sig inte kan rå på.

Samtidigt är det avgörande att vi försöker skilja på stat och samhälle. Staten är inte samhället, därför är devisen och synen på demokratin viktig:

Sekulär stat, ja tack. Sekulärt samhälle, nej tack.