Fredrik Kärrholm är polis, författare till standardverket Polishandboken och krönikör på Svenska Dagbladets ledarsida. Fredrik Kärrholm är framförallt en klok och balanserad röst i diskussioner om brott och straff i vid bemärkelse. På onsdagen (19/9) tog han sig an den politiska diskussionen om högre och längre straff där partierna gärna övertrumfar varandra för tillfället. Kärrholm instämmer med de som på god vetenskaplig grund hävdar att längre och hårdare straff inte är brottavskräckande eftersom "eftertänksamhet och impulskontroll" inte är särskilt utmärkande drag hos gärningsmän som mördar och våldtar. Däremot är långa straff en god sak i sig: "När kriminella element sitter inlåsta kan de helt enkelt inte begå brott. Och med tiden på anstalt följer stigande ålder, vilket minskar individens benägenhet att begå brott när de väl släpps ut igen."
I sin krönika hänvisar Fredrik Kärrholm till stora undersökningar i Danmark, Storbritannien och i Sverige där det framkommer att det är relativt få gärningsmän som står för lejonparten av all riktigt allvarlig brottslighet. (Med allvarlig brottslighet menas här de brott som har högst straffvärde.)
Att låsa in en våldtäktsman i 1, 5 år - vilket är den vanliga påföljden i Sverige för ett brott i "normalgraden" - är enkelt uttryckt både oekonomiskt och oförebyggande jämfört med om vi hade påföljder där våldtäktsmannen fick sitta 10 år.
Sådana argument för långa straff är inte helt politiskt korrekta inom den svenska kriminalvårdens behandlingskultur. De grovt kriminella personer vi talar om här - några procent av alla brottslingar - är dock sällan särskilt behandlingsbara. Visst kan även dessa personer vända blad emellanåt. Men bladvändandet är då oftast ett resultat av trötthet, av personlig "frälsning" av något slag och/eller av hämmande sjukdomar.
Staten kan hjälpa till med de bladvändande processerna genom att trötta ut de kriminella med riktigt långa fängelsestraff.
Fredrik Kärrholm argumenterar alls inte enbart för straffskärpningar. I sin polisgärning har han också ofta kontakt med barn och ungdomar i de särskilt brottsutsatta förorterna. "Hur barn hälsar på polisen är en mätsticka", slog han fast i en SvD-krönika i juli 2017 där han anförde att förortskulturer där barn "pekar finger åt poliser utan att någon reagerar" är minst lika oförebyggande mot kriminalitet som vad låga straff är för kriminella.