Widar Framtiden får utvisa om Anna Kinberg Batra var över, under eller lagomsmart när hon överraskande satte det mesta på spel i går förmiddag. Med en debattartikel i Aftonbladet och via en snabbinkallad pressträff meddelade moderaternas partiledare att hon bytt fot i regeringsfrågan. Nu vill hon att de borgerliga partierna ska lägga en gemensam budget redan före ett (högst) eventuellt regeringsskifte vid valet 2018. Vilket skulle kunna leda till att regeringen faller till hösten.

Nu blir det nog sannolikt inte så. Vare sig Centerpartiet eller Liberalerna är beredda att utlösa en regeringskris med hjälp av SD: s röster i en budgetvotering. Så kanske blir den mest bestående effekten av M-utspelet att den borgerliga Alliansen slutligen går i graven. Vilket är ett positivt besked för så gott som alla inblandade; möjligen med undantag för V och SD. Alliansen har för länge sedan förlorat sin kraft som regeringsalternativ. Alliansen fungerar numera bara på liberala seminarier där man kan låtsas att Sverigedemokraterna inte finns.

Självklart tar Anna Kinberg Batra en risk. Vilket nog är vad som krävs för att hon ska kunna lyfta i sin roll som parti- och oppositionsledare. Och vilket är precis vad som krävs för att Sverige så snabbt som möjligt ska komma bort från dagens modell med hitte-på-majoriteter i riksdagen.

Moderaternas tidigare strategi – att tvinga Socialdemokraterna att hålla fast vid Vänsterpartiet för att kunna åtnjuta rollen som ”största partikonstellation” – är livsfarlig för Socialdemokraterna. S strateger har anpassat sig till det nya maktläget och driver en politik där allt intresse riktas vänsterut och där noll intresse riktas mot att vinna över allmänborgerliga väljare.

Riksdagen bör för Sveriges bästa styras av en majoritet som genom kompromisser och förhandlingar mejslats fram av ansvarstagande partier.

Kanske ser vi nu ett första steg mot nya majoriteter. Alliansen är död och riksdagens block har luckrats upp. Ett fjärde block anas i horisonten. Alla mot SD gäller inte längre.

Stefan Löfven kommer att prövas. Menar han allvar? Har han kraft och mandat nog att göra S till ett möjligt koalitionsparti/samarbetsparti för borgerliga partier?

Och Jimmie Åkesson prövas. I vilket läge är han beredd att våga släppa en del av sin antietablissemangsfrihet?