Alla som någon gång har sett Ernst Kirchsteiger på tv har förmodligen också noterat hans fäbless för vissa material och attribut. Inget rum är riktigt komplett utan ett krulligt fårskinn, under de bara fötterna får det gärna ligga ett svalt stengolv, den finaste stolen är gjord av trä, ljuset glittrar i en glasvas full med ängsblommor och över matbordet hänger inte sällan en ljuskrona av järn.

De är material som är vad de utger sig för att vara. Ull är ull och sten är sten – och alla har vi en relation till dessa material på något sätt, säger Ernst Kirchsteiger, som har skrivit en bok med just namnet "Ärliga material".

Material med historia

Artikelbild

| Ernst Kirchsteiger är aktuell med boken "Ärliga material". Han vill slå ett slag för glas, järn, trä, ull och sten när vi inreder våra hem.

Järnet finns i hans historia. Fadern, som också hette Ernst, var järnbruksarbetare i Österrike och när han sedan flyttade till Sverige fick han jobb på bruket i Degerfors. Mamma Edeltraud kom från Polen som textilarbetare, men hamnade senare på samma järnbruk. Där fann de varandra.

Ljudet och doften av järn är hela min barndom. I dag är vår vedspis min absoluta favorit när det kommer till det materialet. Den är vacker och ger en fantastisk känsla av tillhörighet, trygghet och rikedom. I vintras hade vi problem med vår vanliga spis så jag fick laga mat på vedspisen – det var så roligt!

De "ärliga" materialen löper som en röd tråd genom Ernsts liv, från barndomen till i dag. Som liten samlade han byxfickorna fulla med småstenar och som vuxen var det den gamla stengärdsgården han först föll för när han och familjen tittade på en gård utanför Örebro.

Man kan se en stengärdsgård som ett gäng stenar någon har staplat, eller som en hälsning från en gången tid. Tack kära du, vem du nu var, som ansträngde dig för att få den så fin. 250–300 år senare kan jag stå och titta på den varje dag. Det är något med det som tar tag i mig.
Artikelbild

| Den svenska ullen är en resurs som i dagsläget inte tas tillvara fullt ut, menar Ernst Kirchsteiger.

Keramik och glas

Ernst eget favorithantverk är egentligen keramiken, han har både drejat själv och lett kurser. Men av de material han berör i boken är det glaset som lockar mest – om han skulle lära sig att bemästra ett nytt hantverk.

Artikelbild

| De "ärliga" materialen löper som en röd tråd genom Ernsts liv, från barndomen till i dag

Det är magiskt, att kunna blåsa som en såpbubbla av något som är hett och lite farligt så att det sedan blir världens vackraste föremål. Jag kan förstå att vi har varit fascinerade av glas i alla tider, från medeltidens färgstarka katedralfönster med bibliska motiv till dagens arkitektritade hus med enorma glaspartier där vi bara har en tunn hinna mellan ute och inne.

Ernst tycker att man kan besöka lokala hantverkare för att låta sig fascineras av deras skicklighet, få en större förståelse för hur saker görs och var de kommer ifrån. Som inredare älskar han ull. Fäblessen för fårskinn har gjort att han numera är hedersambassadör för gotlandsfåret, en titel han bär med stolthet.

Artikelbild

| "Ljudet och doften av järn är hela min barndom", säger Ernst Kirchsteiger.

Jag är inte dogmatisk, men jag önskar att fler kunde pröva tanken att välja svenskt i alla fall. Jag älskar till exempel mina ulltröjor, de är som mentala flytvästar. Det känns som att inget ont kan hända mig när jag bär dem. De värmer, tål lite regn, brinner inte – så många fördelar med ett material som finns här hemma.

Slöseri med resurser

Han menar att den svenska ullen är en resurs som i dagsläget inte tas tillvara fullt ut. Fåren måste klippas, men stora mängder av ullen slängs för att efterfrågan är för liten.

Jag förstår att det är marknadskrafter som styr, men vi får inte glömma att vi har människor som är beredda att göra till exempel garner om de bara ser att det finns efterfrågan. Skinnberedning, ull, smide – vi blir lite utarmade som land om dessa kunskaper försvinner helt, säger Ernst Kirchsteiger.

Parallellt med hans kärlek till naturmaterialen bubblar en hantverksboom i sociala medier. Allt från näverslöjd till täljande och broderi får moderna tolkningar och delas på Instagram och Pinterest. Vissa skulle kalla det en trend, Ernst väljer att kalla det tendens.

Slöjd är ingen trend, det har funnits i tusentals år. Ibland undrar jag om vi inte fick fingrar och finmotorik just för att kunna tillverka en kratta eller tälja en grötskål. Men att det har dykt upp igen är en tendens och det gläder mig. Om vi i framtiden har en närmast artificiell värld genom datorer och skärmar blir tillvaron skör, då måste vi få tälja en pinne då och då för att inte hamna på en terapisoffa.