Stackars Janne Andersson, herrlandslagets förbundskapten ni vet, som fick en hel del skit kastat på sig för sitt klädval när Sverige mötte Spanien i Madrid i måndags.

Den förre guldtränaren i IFK Norrköping hade plockat fram en mörkblå SvFF-overall ur garderoben dagen till ära och modemässigt var det självklart ett nedköp jämfört med den stilige Janne i vit skjorta och finbyxor vi mötte i VM i Ryssland förra sommaren.

En synbart upprörd gök på Aftonbladet jämförde i sin krönika hallänningens utstyrsel med något humorgruppen Galenskaparna lanserade i en mycket populär husvagnssketch för en herrans massa år sedan.

Elakt? Nåt att bry sig om? Tja, det beror på vem du frågar.

LÄS MER: ”Vem bryr sig om Janne Anderssons kläder?”

Jag kan för all del inte riktigt förstå varför han (eller om det råkar vara en hon) som leder laget nödvändigtvis ska ha träningsoverall på sig under match. Hur logiskt är egentligen det om inte tränaren är aktuell för inhopp på planen? Jeans och t-shirt känns mer rimligt, även om jag föredrar välklädda coacher á la italienska Serie A. Där vet minsann fotbollscheferna hur en karl ska klä sig.

Spelarna själva skulle aldrig nedlåta sig till några halvmesyrer. Var det nån mer än jag som noterade att Spanien, vid det traditionella lagfotot inför Sverige-matchen, såg ut som ett gäng toppmodeller redo för att bli plåtade för något av de stora glam-magasinen?

Inte ett hårstrå var på vift från de med stor säkerhet helt nyfriserade och välvaxade spanska skallarna. Skäggen var ansade till perfektion, ögonbryn trimmade och noppade.

Inte för att de svenska spelarna såg ut som något katten släpat in på mastodontarenan i Madrid, tvärtom. Blågula fotbollskillar groomar sig sedan länge. Ordning och reda på alla plan. Inga missprydande näshår eller annat krafs som skulle kunna sänka det egna varumärket och skapa hånfulla kommentarer på Insta, Twitter eller Facebook.

Fotboll må vara ett lagspel men utövarna har blivit duktiga på att bygga sina egna varumärken. De största stjärnorna har personal som hjälper till så att spelaren framställs i sitt prime innan, under och efter matcherna. Ja, till och med efter egna karriären är över.

Många, många före detta storspelare (tja, några var definitivt inte såå märkvärdiga om man tänker efter) har närmast ökat i berömmelse efter att ha lagt bollskorna på hyllan för gott.

I Norrköping minns vi hur stockholmskillen Alexander Östlund häcklades i IFK:s omklädningsrum åren runt millenniumskiftet. Varför? Jo, Östlund introducerade (förmodligen, här killgissar jag) den allra första beautyboxen på Idrottsparken. Ett faktum han varken förnekade eller smusslade med och i takt med tiden blev hans mer eller mindre okammade och/eller ostaljade IFK-kamrater allt mer intresserade av i innehållet i den där necessären. Alexander delade med sig av både kunskap, hårvax och cremer och snart var bollen så att säga i rullning.

I dag lär det inte finnas en fotbollsspelare med någorlunda självaktning som, innan avspark, missar att kasta en sista blick på sig själv i spegeln innan han eller hon kutar ut för avspark.

Det är andra tider jämfört med Robert Prytz och Glenn Strömbergs sköna 80-tal då såväl skägg som lockar fick fladdra fritt och otämjt i fartvinden på världens fotbollsscener när herrlandslaget dukade upp till kamp. Långt innan smartphones och sociala medier ens var påtänkt.

Man kan såklart älska det där oförstörda och genuina men tiderna förändras som bekant. Antar att det bara är att gilla läget.