Den österrikiske fartfantomen och Formel 1-stjärnan, som plockade hem tre VM-titlar under sin aktiva karriär, begravdes i torsdags. Arnold Schwarzenegger och Österrikes president Alexander Van Der Bellen fanns bland gästerna i Stephansdomen i hemstaden Wien.

Jag ska medge direkt att jag aldrig fascinerats särskilt mycket av motorsport. Givetvis kan jag roas av en schysst speedwaymatch på Kråkvilan eller någon annanstans, men det är inte direkt så att jag kommer springande så fort någon drar igång en gräsklippare eller fyrhjuling i grannskapet.

Men formel 1-cirkusen var enorm när jag växte upp på 1970-talet. Tack vare örebroaren Ronnie Peterson och helsingborgaren Gunnar Nilsson var sporten ordentligt i ropet. Vi hade till och med en egen F1-bana i småländska Anderstorp. Vi svalde alla nyheter om dessa modiga män och kunde rabbla namn och nationaliteter som rinnande vatten. Medan andra idrottsmän och kvinnor fallit i glömska lever 70-talets motorhjältar kvar i glasklart minne.

Det var ett härligt gäng att följa. Bittra konkurrenter på banan, men goda vänner mellan tävlingarna.

Riskerna var förstås enorma. Skyddsutrustningen obefintlig.

1976 kraschade Niki Lauda på tyska Nürburgring och vi var många som trodde att världsmästaren från 1975 gjort sitt. Särskilt som vi nåddes av hemska uppgifter om att Lauda fått stora delar av sitt ansikte bortbränt i samband med olyckan.

Märkligt nog – och kanske lite typiskt för den här sortens idrottsmän – återvände han till racingen efter bara några veckor. Lauda vann sedan VM-titeln 1977 och 1984 innan han la F1-ratten på hyllan för gott.

Några av Laudas kolleger och rivaler var inte lika lyckosamma. Långtifrån alla fick själva bestämma när det var slutkört.

Ronnie Peterson dog på ett sjukhus i Milano 1978. Ett chockartat besked för oss, som ju trodde att faran var över när britten James Hunt dagen innansläpat bort svensken från den illa tilltygade Lotus-bilen på Monza.

Peterson, som för några år sedan figurerade i omtalade filmen "Superswede, var bara 34 år när han rycktes bort. De många benbrotten från kraschen orsakade blodproppar som vandrade ut i Ronnies lungor och hans liv gick inte att rädda.

Vännen och kollegan Gunnar Nilsson var med och bar kistan vid begravningen på Almby kyrkogård i Örebro. En månad senare var även Nilsson borta, död i sviterna av cancer kort innan han skulle fyllt 30 år.

Sporten krävde sina offer, många dog i förtid:

James Hunt dog i sviterna av en hjärtattack hemma i engelska Belmont, 46 år ung.

Fransmannen Didier Pironi lämnade bilsporten efter en svår olycka i Tyskland Grand Prix 1982 men omkom under en båttävling fem år senare vid Solent utanför Isle of Wight.

Patrick Depallier, landsman till Pironi, körde ihjäl sig i en testolycka på Hockenheim inför loppet 1980.

Andra F1-stjärnor som fick betala det högsta priset är kanadensaren Gilles Villeneuve (Belgiens GP 1982), schweizaren Clay Regazzoni (död i bilolycka, 47 år).

Många av er minns förstås också suveränen Arton Senna, brassen som kraschade och avled under San Marinos Grand Prix 1994. Det blev en extremt tragisk tävling, eftersom österrikaren Roland Ratzenberger redan hade omkommit under tidskvalificeringen inför det loppet.

Niki Lauda må ha lurat döden ute på banan, men för den skull hade han inget lätt liv efter sin framgångsrika karriär.

Bekymmer med njurar och lungor gjorde legendarens liv jobbigt och han somnade till slut in tillsammans med sina närmaste den 20 maj, 70 år gammal.