Krönika Det kommer ett sms från ett företag och innehållet får mig, mot bättre vetande, att skicka ett svar. Genast kommer ett automatiskt svar som säger att jag inte kan svara på deras sms. Människan jag skymtat bakom sms:et finns inte. Vill man något får man ringa kundtjänst med tillhörande telefonkö.

Det jag vill fråga och säga får jag inte ur mig. Det samlas i magen, tror jag, som en klump av oförrätt.

Ibland vill man kommunicera med någon som kan förstå men ett ärende kan bara gälla vissa alternativ. Allt utanför mallen finns inte och några automatiska svar har inte kunnat formuleras. Teknik kan vara av godo likväl som av ondo såklart. Avsikten är viktig att få syn på och en avsikt finns.

Teknik på gott och ont, jag läser om digitala armband på förskolebarn.

Nog kan man förstå viljan att skapa säkerhet. Min far använde ett rep som höll mig fastbunden i närheten av sandlådan. Man kan tänka mycket om den metoden men han ville inte att jag skulle komma bort. Troligen kommer gamla människor att övervakas på det sättet framöver. Det kanske blir tryggt för våra närstående men samtidigt bör man alltid fundera över avsikten. Den som vill påstå att det inte finns ett samband mellan personella insatser och teknik kan förmodas ha en räv bakom örat. Redan som barn förstod jag att ana en avsikt när jag fick välja både vispgrädde och glass till pannkakan.

På senare tid har jag börjat intressera mig för hur saker fungerar och varför saker är konstruerade så som de är. Lite sent, ja jag vet. När nu verktyget mobiltelefon finns blir det lätt att söka fakta i olika frågor. Det hjälper inte att jag försöker låta övertygande i en diskussion med min fru. Snabbt har hon mobilen uppe och kollar för att sedan tala om för mig att jag haft fel.

Förr kunde jag ha fel en mycket längre period utan att bli avslöjad.

Tiden kunde gå och när väl fakta fanns att tillgå kunde jag hävda att det var precis så jag sa. Det är tur, kan jag tänka för mig själv, att det finns områden som inte låter sig fakta sökas på det sättet som t.ex. ”har vi sett den här filmen?”

Nåväl, jag försöker lära mig att nyttja detta mobila verktyg för att lära mig saker och fylla luckor. Det är ju ett otroligt bra sätt att lära då nyfikenhet är en bra grund för lärande. Ett samtal, vilket som helst, leder ofta fram till saker man inte riktigt vet och även om vi äldre ofta föredrar att liksom låstaskunna är det ju som sagt ett bra tillfälle för verkligt lärande.

I skolan får man inte ha mobiltelefon och jag förstår det för nog har det hänt att jag tyckt att min fru inte heller borde få ha detta verktyg.

Intresse för hur saker fungerar och hur olika företeelser hänger ihop är väl något barn ofta har men kanske ger dom upp på vägen. Just deras frågor knuffas måhända bort för andras frågor. Andras frågor som just dessa frågare vet svaren på.

Möjligen har jag mer intresserat mig för hur människor gör och varför. Jag har nog vandrat genom livet likt någon sorts rumpnisse och undrat ” voffor gör di på detta viset”. Även om det visst finns mycken kunskap gällande sådant blir det ofta inte lika lätt att bara med ett knapptryck få fram rätt svar. Människor är därtill alltför knepiga. Människor kan säga ett och mena ett annat, vilja något men göra tvärtemot och frågan ”voffor” har ofta komplexa svar.

Sådana som jag, fick tidigare omge sig av personer med stor allmänbildning och gott minne.

Det fungerade rätt bra och jag behöver fortfarande Olofs minne gällande saker som hände oss för länge sedan. Risken är väl att även hans minne fungerar allt sämre och att han därmed kan få för sig att slå i mig rena fantasier. Hans faktakunskaper kan ersättas av mobilen.

Skolan borde kanske se över sin ambitionsnivå, funderar jag. Det slår mig ibland att livet är för kort för att man ska hinna få koll och lära det man borde lära. Kanske är det mer en känsla och en lust man ska få med från skolan.

En känsla av att duga och kunna och vara härligt unik.

En lust kommen av att saker går att förstå och att även ens egna frågor får tid och intresse. Sådana saker kan förmedlas av kloka engagerade pedagoger och om någon får för sig att ersätta dessa pedagoger med robotar bör vi nog bli vaksamma.

Så ni som nu samlar er för ännu ett läsår och möten med våra barn, ni är våra hjältar!

Ert dagliga engagemang påverkar framtiden. Ni som intresserat orkar fundera på ”voffor gör di på detta viset” och bästa sätt att möta, leda och förmedla kunskaper.