Jag har slängt mig med floskler som “förändring är det enda tecknet på att man lever”. De gånger jag har skrivit personliga brev i jobbsammanhang, har jag beskrivit mig som “en utvecklings- och förändringsbenägen person, en flexibel lagspelare som gillar snabba och oförutsägbara rörelser”. Jag har byggt upp myten om mig själv i så hög utsträckning att jag utan problem skulle klara ett lögndetektortest i ämnet flexibilitet.

I Svenska Akademiens ordlista likställs flexibilitet med synonymer som anpassningsbar, föränderlig och böjlig. I min yrkesroll som skolledare har jag stått inför medarbetare och proklamerat mantran som “förändring som tillstånd”. Inget konstigt med det, jag är en person som hellre förändrar än förvaltar, åtminstone enligt egen utsago.

När jag frågade min kära sambo om hon uppskattar min förändringsbenägenhet, blev hon mållös, vilket inte är kutym, men efter en stunds tystnad tog hon sats och frågade om det inte var dags att göra upp med min förvrängda självbild. Därefter höll hon ett brandtal om mina nästan autistiska vanor att alltid sitta på samma plats i soffan, vid köksbordet, om mina tvångsmässiga och ständigt upprepande ritualer om morgonen och på kvällen. Efter en fullständig demontering av min självbild, lägger hon huvudet på sned och säger: “Du har många fina egenskaper, men du är så långt ifrån flexibel som en människa kan vara”.

Där satt den, spiken i luftslottet om “förändring som tillstånd”. Men faktum är att jag har varit flexibel och föränderlig, en gång i tiden, men att tidens rand och personlighetens utkristallisering, har fört mig närmare Rainman än den store revolutionär jag trodde mig vara. Det tydligaste exemplet på detta är i övergångsfaserna mellan arbete och semester. Jag tycker verkligen om att jobba, att få grotta ner mig i utvecklingsprojekt, optimera organisationer och att leda människor framåt. Å andra sidan är jag också en mästare på att vara ledig. Det är få som överträffar min förmåga att stänga av den yttre världen och ägna mig åt konsten att ligga, sitta, äta och sova, med så hög njutningsgrad som möjligt.

Arbetet och ledigheten är inte problemet, däremot skapar övergångarna ängslan och vilsenhet. Att min självbild är flexibel, beror nog på att jag är anpassningsbar inom min egen bubbla, den bubbla som bara jag själv uppfattar. För människor i den verkliga världen, betraktas jag som en utpräglad rutin- och vanemänniska, en oföränderlig stenstod med smått autistiska drag. Om jag har fyra veckor semester, tar det i alla fall en vecka innan jag har kommit ner till anständig vilopuls och en vecka till innan jag kan koppla bort jobbmailen. Därefter kan jag njuta av ledigheten i en dryg vecka, innan nästa övergångsfas, mellan semester och jobbstart, börjar sjuda. En gång fastnade jag med en Chrysler Voyager i ett parkeringshus i Linköping. Först tog det mig 40 minuter att parkera bilen, innan jag uträttade ärendet som tog en halvtimme. Därefter tog det mig nästan en och en halv timme att komma ut från parkeringen, en tidsrymd som fylldes av frustration, svett, samt en dystopisk monolog om hur illa jag tycker om vår grannstad. Det är lite så jag fungerar, förflyttningarna och övergångarna blir mer komplexa med åren, inte arbetet eller semestern. Helgerna ska vi inte prata om, där hinner jag inte ens in i parkeringshuset innan det är måndag igen.

I höst ska jag sätta mig vid förhandlingsbordet med min chef, i syfte att förenkla övergångsproblemen. Jag ska försöka förhandla bort all helgledighet under året, inklusive storhelgerna. Ett överslag säger mig då att jag kan arbeta 226 dagar non-stop, 226 dagar av entusiasm, passion och arbetsglädje. Därefter kan jag ta ut 139 dagar ledigt i ett sträck. Alla skulle tjäna på den här lösningen. Jag får bara en övergångsperiod under året, mina medarbetare och elever får en gladare rektor, mina chefer får en effektivare skolledare och min kära sambo får en mer harmonisk livspartner. Det bästa av allt är nog att min självbild åter kan klä sig i skruden av den flexible revolutionären som obehindrat slänger sig med det bedrägliga mantrat om “förändring som tillstånd”...