Det har hänt mycket med vår syn på samtycke bara sen jag själv var tonåring. För varje decennium man går tillbaka så är det lättare och lättare att se att vi blivit mer medvetna om saker som kroppslig integritet och sexism.

När jag var tio år släpptes filmen Bert, den siste oskulden. En film jag genuint älskar som ett svenskt kulturellt tidsdokument. Med genusglasögonen på förfäras jag över den syn på sex som målas upp i berättelsen vars hela premiss är att killar måste bli av med oskulden för att inte vara töntar. Lägg där till synen på kvinnor som överjordiska varelser som ska jagas och bemästras.

Jag minns att den stereotypa mobbaren Klimpens sätt att grabba tag i tjejers rumpor och skrika “balla balla balla!” var väldigt poppis hos precis varenda mellanstadiekille som ville ta del i det sociala spelet mellan män och kvinnor. Tjejer som fräste, men ändå blev lite smickrade.

Artikelbild

Myra Åhbäck Öhrman

Idag vill jag tro att det hade mötts av betydligt handfastare hantering av en grundskola. Jag vet faktiskt inte hur mellanstadieelever börjar utforska det sexuella spelet idag, men jag misstänker att det kanske inte förändrats så mycket i grunden.

Jag tror inte ens att filmen hade gått till inspelning. Och på många sätt hade det varit en förlust.

För skjuter jag upp glasögonen i pannan och lägger kampen åt sidan så finns i filmen en kärna som är djupt relaterbar och mänsklig. En historia om en pojke som försöker förhålla sig till den ofta ganska obegripliga mystik som omgärdar våra outtalade parningsritualer, samtidigt som han försöker bli en man i den bemärkelse samhället talar om för honom att han borde vara, utan osäkerheter och tveksamhet.

Unga kvinnor har precis samma process att genomgå. Normen de försöker uppnå ser bara lite annorlunda ut.

Jag ser det som att sexualitet, och spelet runt den, är något vi måste lära oss. Och att det alltid kommer att medföra ett visst mått av felsteg under processen.

Där måste vi, som vuxenvärld, kunna ha fingertoppskänslan att veta när något är ett övertramp, och markera mot det. Men ännu viktigare blir vår förmåga att i grunden stärka individers integritet och förmåga att göra den gränsdragningen själva.

Sexualitet är något så djupt personligt och individuellt att det sällan blir bra när vi försöker sätta generella regler för var den där gränsen går, nämligen. Det är därför grundprincipen om integritet och samtycke blir så viktig om vi vill kunna fatta rätt beslut i till exempel en rättslig kontext.

Det som oroar mig är inte det. Jag är glad över att diskussionen om sex och ansvar finns, och kommer att inkluderas i sexualundervisning. Mitt skäl för oro är snarare att vissa verkar glömma att båda parter har ett ansvar.

Självklart måste man ta i beaktande att om en person har makt över en annan så har den ett övertag och därmed mer ansvar. Självklart innebär det också att män, som nästan alltid är fysiskt starkare, måste ta det i beaktande precis som alla borde vara jävligt försiktiga och låta den andra ta första steget om de vet att de är i maktposition.

Jag tror bara att vi glömmer att lära kvinnor hur man ska ta det där första steget. Vi blir så fokuserade på att värna deras rätt att lämnas ifred att vi inte lär dem hur man ska göra om man inte vill bli lämnad ifred. Så fokuserade på att lära dem om allt de inte behöver gå med på, och män om allt de inte får vilja att kvinnor går med på, att vi aldrig lär dem att det är okej att utforska, testa och vilja saker så länge alla parter har det bra.

Jag säger inte att kvinnor har det största ansvaret för att inte ha sex de inte vill ha. Jag säger snarare att kvinnor har det största ansvaret för att ha sex de vill ha, och att de ska känna sig berättigade att sträva efter det istället för att allt sker på mannens villkor.

Det är något jag hoppas att vi kan göra bättre för generationer efter min. Annars är vi fortfarande fast i synen på kvinnor som heterosexets passiva bromsklossar, precis som förut.