Hur speciella är vi egentligen? Och på vilket sätt?
"Kommer snart". Har du gått på den lätta när du har med en hästmänniska att göra? Så enkelt är det inte. Nu ska du få en lektion i hur det faktiskt funkar.
Att hästar tar mycket tid i anspråk, det vet vi om. Men vad alla kanske inte vet är att vi ryttare ligger under en annan tidszon än ni andra. Det är faktiskt sant. Vi kan alltså inte styra över det. Tre minuter eller tre timmar? Vi märker ingen skillnad, helt enkelt.
"Kommer snart" för en hästmänniska är ibland samma sak som att "jag har knappt börjat men det låter bättre såhär". Ibland är det ett regelrätt "håll flabben, jag kommer när jag kommer".
Överlag är nog de flesta hästmänniskor lite åt det tidsoptimistiska hållet. Jag menar: mocka, rida, fixa mat, fodra och bära vatten kan väl knappast ta mer än en timme totalt, eller?
Bli inte förvånad om hästmänniskan ramlar in tre timmar senare i något av följande sinnesstillstånd. Glad i hågen, visslandes och hungrig som en gnu på grönbete. Eller. Det där andra. Ett åskmoln vars urladdning väntar på att ske. Vid det senare sinnesstillståndet är min starka rekommendation att inte tilltala berörd ryttare mer än nödvändigt innan du fått i personen någonting ätbart, gärna i form av choklad. Är personen smutsig på kläderna som ett svagt vittne av markkänning?
Prata inte – Fly.
Servera och fly.
För humör har vi. Ett humör som ofta baseras på hur träningspasset gått. Det är många som aldrig kommer förstå det. Varken vad det gäller euforin när någonting går bra eller vad det gäller den totala känslan av avgrund när det går åt helvete. Men missta inte det dåliga humöret för att vi skyller på hästen. Det gör vi aldrig. Faller vi är det vårt fel. Det är aldrig hästens fel oavsett om den leker rodeodjur med mål att kasta kanonkula.
Vi kanske är lite speciella ändå.
Speciella nog att ta tillräckligt med stryk för att resa på oss, damma av rumpan och klättra upp för att göra samma sak igen. Speciella nog för att aldrig ge upp hur dåligt det än går, hur trött man än är och hur taskigt väder det än är.
För gudarna ska veta att det inte alltid är så glammigt att vara ryttare. Särskilt inte såhär års när leran står upp över öronen på både häst och människa. Särskilt inte när en timmes lersanering av häst slutar i att samma häst går ut för att rulla sig i samma förbannade lerpöl. Vi biter ihop och ler. Klagar inte utan ler. I morgon gör vi om det igen. I övermorgon också. Ja, till och med på julafton.
Okej, vi är nog lite speciella.
Jag undrar om det handlar om speciell på ett bra sätt när det sägs med en utandningssuck. Jag tänker i alla fall tolka det så.
För om "att vara speciell" innebär att vara envis, stark, målmedveten, lyhörd och öppen för andras känslor. Då är det trots allt en ganska bra sak att vara. Om det innebär att kunna kommunicera med någon som är minst fem gånger så stor som du och med en hjärna som en valnöt utan att bli platt, är "speciell" ganska bra. Har du försökt resonera med en valnöt någon gång?
Lägg därtill förmågan att aldrig ge upp. Hästfolk är vana vid att ta stryk, rent krasst. Dessutom utan att lägga sig ner och böla och vägra försöka igen. Man reser sig upp, dammar av sig och börjar om. Man tycker inte synd om sig själv någon längre stund. Det är precis det man lärt sig från barnsben. Det är det som gör hästfolk "speciella".
Jag är stolt över att kalla mig speciell.