Widar Andersson: Stort steg när den dolda alliansens dogmer faller ihop

När de båda länderna är klara med sina procedurer så har alla Natomedlemmar sagt ja till Sverige. Det är ett stort steg. Men vad är det för steg vi egentligen tar?

Då sådana och liknande frågor med koppling till Nato blir aktuella så tar jag sedan några år alltid fram den svenska Nato-bibeln "Den dolda alliansen". Reportern Mikael Holmströms fantastiska bok om Sveriges verkliga försvars- och säkerhetspolitik kom ut i en första upplaga 2015. Den femte och utökade upplagan kom ut 2023. I det nyskrivna kapitlet tar sig Holmström an steget från dold till öppen allians mellan Sverige och Nato. För det är det som är steget. Politiken slipper att förhålla sig till den rådande dogmen/offentliga lögnen om att Sverige är alliansfritt och neutralt. Vi kan tala öppet om var vi hör hemma. Vi behöver inte längre smyga med våra förberedelser inför ett eventuellt militärt anfall från Ryssland.

Mikael Holmströms bok är som en pusseldeckare. Under mer än tjugo år har han systematiskt arbetat med att intervjua nyckelpersoner inom politiken, det militära försvaret och inom säkerhetstjänsten i flera länder utöver här hemma i Sverige. Att politiker ibland håller sig med en retorik och en delvis annan praktik är inget att moralisera över. Tillvaron är inte svartvit. Politiker bör inte ljuga men bör heller inte alltid säga allt som man vet. 

Mikael Holmström resonerar i sin bok, och utifrån sin gedigna kunskapsbas, om det här nödvändiga dubbelspelet. Hans bedömning är att skillnaden mellan vad som gjordes och vad som sades i försvars- och säkerhetspolitiken har varit särskilt stort i Sverige. Sveriges statsministrar och försvarsministrar från andra världskrigets slut och fram till våra dagar har alltid vetat vad som gäller: Sovjet/Ryssland är fienden och Nato är vår partner. Men Gud nåde den som sade något i offentligheten om hur det förhöll sig.

Holmström berättar om modiga svenska militärchefer som i hemlighet och i civila kläder såg till att resa för att hålla kontakterna uppe med kollegorna i Nato. Om hur säkerhetstjänsten brände reseräkningar och allt annat material från dessa träffar. Om riksdagsbeslut som så sent som 1987 slog fast att Sverige självfallet inte förberedde sig för samverkan med andra länder i händelse av krig. 

Men nu har vi tagit steget. Två ja från Turkiet och Ungern och vi är framme i en ny verklighet. Och i nya och verkliga möjligheter och problem. En dogm fattigare. Och en tankefrihet rikare.