I veckan som gått har Mats Löfving verkligen trätt fram som en polis. Vilket är högst passande eftersom han sedan 1981 arbetar just som polis. I polistidens begynnelse patrullerade han Norrköpings gator. Numer rör han sig hemtamt i den nationella polisledningen som ställföreträdande rikspolischef, som avgående chef för polisens Nationella operativa avdelning (NOA; tidigare Rikskriminalen) och som tillträdande chef för polisen i Stockholm. Löfving inledde med att förra helgen, i Ekots Lördagsintervju, tala om ett fyrtiotal klaner som bedriver yrkesmässig kriminell verksamhet i Sverige. Löfving blev snabbt en av Sveriges mest omdebatterade personer på grund av klanuttalandet. De flesta av de här klanerna i Sverige har sina rötter i Mellanöstern, Afrika och Turkiet. Vilket gör frågan extra känslig. Under helgen som gick medverkade Mats Löfving i SVT: s Agenda för att svara på kritiska frågor om klanuttalandet. Kunde inte oskyldiga utpekas? Var det verkligen rätt att tala om klaner? Var verkligen alla klaner kriminella?
Mats Löfving klarade sig alldeles utmärkt i Lördagsintervjun och i Agenda. Han uppträdde som en polis och var - särskilt i Agenda - tydlig med att det självklart finns en rad övriga aspekter och vinklar på det här med klaner men att han som polis koncentrerade sig på de kriminella aktiviteterna och därför mer än gärna överlät diskussionerna om det övriga till andra än poliser. Sådant gillar jag. Jag gillar poliser som är poliser precis på samma sätt som jag gillar socialarbetare som är socialarbetare, lärare som är lärare och reportrar som är reportrar. Det gäller att förstå vad man håller på med; vilken roll man har att fylla i stort och smått.
Löfving satt där i Agenda med uniform och - så vitt jag såg - grova uteskor på fötterna. Han ansträngde sig för att se ut som den polis han är och för att låta som den polis som han är. Klart fokus på det kriminella och på de kriminella i tillvaron. Enkelt, begripligt och snyggt.
Det finns många människor som det är synd om; den saken är klar. En hel del av de människor som det är synd om förekommer från och till som gripna vid polisingripanden. En hel del människor som det är synd om mördar från och till andra människor. Våldtar andra människor. Misshandlar andra människor. Stjäl från andra människor. Polisens uppdrag i samhällsdramat är att försöka få fast så många av brottslingarna som möjligt medan andra får sköta tyckasyndomandet. Det känns som att Mats Löfving utstrålar en stark vilja att åta sig just detta uppdrag. Jag hoppas att jag har rätt.