NÀr jag rör mig i ett par halvstora mellansvenska stÀder sÄ Àr jag inte vid nÄgot tillfÀlle i nÀrheten av att övertrÀda ens den österrikiska regeringens pÄbud om att högst fem mÀnniskor fÄr vistas i grupp ute i samhÀllet. Det Àr verkligen glest med folk. De flesta krogar förefaller att vara stÀngda - trots att inga statliga order om nÄgot sÄdant utfÀrdats - och i de mataffÀrer jag besöker Àr det lika otrÄngt som vad det Àr pÄ hyllorna dÀr billiga stapelvaror salufördes.
Folk tar kort sagt lÀget pÄ allvar. NÄgon panik kÀnner jag inte av; utöver nÄgra panikungar i de stora medierna. DÀremot pÄgÄr livet under dessa dagar mot en fond av oro för jobben, för ekonomin, för sjukvÄrden, för Àldres och sjukas utsatthet och för vad som ska hÀnda med samhÀllet i stort.
En lÀtt samhÀllsdepression sveper in i sjÀlen. Ingen sport, inga krogar, ingen publik i TV-programmen, inga stora partimöten, inget folk pÄ stan, kanske inget jobb pÄ sikt, grÄ himmel, snöblask, inget kul, inget att se fram mot.
Psyket drabbas av flashbacks frÄn den tiden dÄ jag slutade röka. Allt kÀndes meningslöst för ett tag. VÀrre Àr det inte för de flesta av oss nÀr det kommer till det mentala. Ekonomin och jobben och pÄ sikt kanske sjukvÄrden Àr större problem.
Vi mÀnniskor Àr i och för sig högst anpassningsbara. Det gÄr fort; snart talar vi inte om hur det ska bli utan om hur det Àr. Ett nytt normallÀge infinner sig och vi börjar agera i det nya.
Vi kommer som alltid att hjĂ€lpa varandra och vi kommer som alltid att försöka lura varandra. Pluttenuttiga historier pĂ„ temat âkrisen för oss tillsammansâ som nu flödar i alla former av media ger jag lika lite för som skrĂ€ckhistorierna pĂ„ temat âkrisen raserade tilliten.â.
Krisen fixar inte biffen Ät ena eller andra hÄllet. Vi mÀnniskor kommer inte undan ansvaret.
NÀr vi har tagit oss igenom det hÀr sÄ kommer sÀkerligen det mesta att vara sig likt medan en del annat kommer att vara annorlunda. Det som kommer att vara sig likt Àr att vi Àr sociala varelser som vill ha ut saker och ting av livet. Att lÄsa in och försöka röka ut den mÀnskliga drivkraften Àr i lÀngden omöjligt. Tack och lov för det.
Framöver fĂ„r man göra sĂ„ gott man kan för att anpassa sig till krisen. Min egen plan Ă€r enkel. Undvika Stockholm â dĂ€r smittan Ă€r mest utbredd. Undvika folksamlingar. Resa sĂ„ lite tĂ„g som möjligt. Jobba hemma sĂ„ mycket som det gĂ„r. TrĂ€na hemma eller för mig sjĂ€lv i skogen. Vara uppmĂ€rksam pĂ„ om nĂ„gon behöver hjĂ€lp. Inte störa sjukvĂ„rden.