Widar Andersson: Allt som staten rör vid blir inte till guld

Snart brakar striden ut på allvar. Under de mest heta veckorna in mot målsnöret den 11 september handlar det mesta om upprepning och upprepning och upprepning. I vart fall för de partier som upplever att de har tidsandans vind i ryggen. 

Statsvetaren och Infostats vd Peter Santesson och filosofen och författaren Lena Andersson bjöd under helgen på intressanta och lätt likalutande betraktelser av hur den politiska/samhälleliga terrängen ser ut för tillfället. Vi börjar med Santesson:

"Tidsandan är den uppsättning halvsanningar som för stunden tas för givna. I den här valrörelsen är den oantastliga idén att precis varje samhällsproblem beror på att saker inte är tillräckligt uppstyrda längre. För mycket oreda har fått breda ut sig. Så låter partierna men de gör bara sitt bästa för att fånga stämningsläget. Det är så samhällsfrågor brukar diskuteras numera. " (Expressen 31 juli)

Lena Andersson resonerar explicit om valterrängens enskilt största fråga: Brott och straff: "Syftet med straffet är ju straffet; ett erkännande av den brist på jämvikt som brottet har orsakat, och ett försök att återställa den. Den som begår en förbrytelse häftar andligen i skuld.(--) En film med titeln ”Släpp fångarne loss” skulle knappast vara gångbar för närvarande. Inte heller skulle internernas intresseförening ha någon större chans att få medierna med sig. Alla partier talar om brott och skärpning av straff, inga motröster hörs." (SvD 30 juli) 

Det är erfarenhetstunga perspektiv som de båda bär fram. Mer frihetliga decennier leder ofelbart till gradvis ökande intressen för mer förbud. Och vice versa. Ordning/reda/statlig makt är en grupp av "halvsanningar" som just nu har förlig vind. Men för mycket av den varan leder till stagnation och risk för missväxt. Den andra gruppen av halvsanningar "Innovation/gränslöshet/frihetlighet" har på motsvarande sätt sina risker och förtjänster. Den vinnande politikern är den som bäst rider på tidsandan utan att för den sakens skull förtränga att halvsanningar är just halvsanningar som inte duger att regera på. 

Verkligheterna är i sig själva inte alls så likriktade som de kan uppfattas i den inramning som de ges i valrörelsens debatter. Det är den insikten vi ges tillfälle att erövra om vi tar till oss budskapen från Santesson och Andersson. Därför är det klokt att såväl som väljare och politiker försöka hålla sig lite kyligt avvaktande. Allt som staten rör vid blir inte till guld.