Bok Hus och byggnader har av förklarliga skäl ofta spelat en viktig roll i skräck och gotik, från tidiga gotiska romaner som Ann Radcliffes Udolphos mysterier från 1794 till moderna hemsökta-hus-skräckfilmer. Hus är ofta hem som vi tillbringar en stor del av vår tid i, och som ska skydda oss mot farorna i världen utanför. Det blir därför extra kusligt när detta hem istället blir ett hot eller ett fängelse. I den gotiska traditionen speglar dessutom huset också sina invånare, som vore det i sig en levande organism.

Den norska författaren, sångerskan, låtskrivaren, och producenten Jenny Hval leker med dessa litterära spökhustraditioner men lyckas samtidigt förhålla sig ganska nyskapande. Hon sätter tonen av overklighet redan genom att låta sin roman utspela sig i en fiktiv engelsk stad även om den i övrigt börjar realistiskt nog.

En ung norsk student anländer till staden, Aybourne, och börjar liksom alla andra utlandsstudenter leta boende. Men den känsla av kroppslighet på gränsen mellan äckel och sensualism som kommer att prägla Kokong börjar anas redan när Jo, som den norska studenten heter, lyssnar till ljudet av när en av de andra studenterna kissar mitt i natten. ”I mörkret undrade jag om det inte lät lite tjockt, att det var varm mjölk som sipprade ut ur henne där inne.” lyder Jos märkliga fundering.

Artikelbild

Den stämning som Hval skapar här stegras sedan snabbt när Jo efter mycket letande hittar ett boende. Det är beläget i en gammal nedlagd fabrik där det redan bor en ung kvinna, Carral. Såsom det ofta går i denna typ av berättelse blir de två snabbt mycket nära, men närheten, som är erotiskt betonad utan att vara uttalat amorös, blir snart kuslig och kvävande för Jo. Det verkar som om de båda kvinnorna kanske bokstavligt talat håller på att ingå i en symbios, med varandra och med den gamla byggnaden. Det är som om både huset och Carral sluter sig alltmer omkring Jo, och avståndet mellan den unkna inomhusmiljön där Carral finns och den vanliga världen med studier och kurskamrater utanför blir större och större. Det är inte den traditionella gotikens ruiner med torra spindelvävar som Jenny Hval jobbar med, utan det organiska, pulserande, blöta. I byggnaden börjar det växa svampar, som om den började leva efter att ha befriats från den mänskliga produktionens ok när den inte längre används som fabrik. Men också Carral börjar uppvisa svampliknande tendenser. Hon klistrar sig allt tätare på Jo, som om hon ville att deras organismer skulle uppgå i varandra. Hon blir alltmer apatisk samtidigt som hennes hud blir alltmer mjuk och fuktig. Svampig.

Här finns också gotikens dubbelgångarmotiv. Finns verkligen Carral? Eller är hon ett förkroppsligande av något depressivt hos Jo?

Eller är hon, som det också antyds, helt enkelt ett spöke? Precis som de flesta gotiska romaner kan Kokong självklart läsas helt realistiskt också. Som en berättelse om när någon en älskar gradvis dras ner i depression. Men det bästa är ju att den ena läsningen inte behöver utesluta den andra. Tyvärr blir dock romanens konstruktion ofta övertydlig. Det är som om Hval inte litar på att läsaren själv skulle kunna göra kopplingen mellan en igenbommad byggnad och social isolering, mellan symbiotiska mänskliga relationer och symbiotiska organismer utan att få det skrivet på näsan. Men denna brist hindrar inte att det ibland blir riktigt obehagligt. Det är en säregen värld Jenny Hval manar fram. Inbjudande och frånstötande. Fuktdrypande och pulserande. Sensuell och äcklig.