Tro det eller ej men en film om Argentinas värsta seriemördare och den som suttit längst i fängelse ger inte så starkt obehagliga känslor. Förmodligen av två orsaker: filmer visar inte brotten lika mycket som hans relationer och fart/musik som skapar distans till verkligheten. Som om filmen själv inte tror att änglaansiktet Carlos Robledo Puch skulle kunna utföra alla hemska dåd. Men framförallt missar filmen det absolut viktigaste, budskapet. Vad Luis Ortega vill säga med sin "El Angel" presenteras nästan inte alls. Varför Carlito gör vad han gör är otydligt. Förvisso startar filmen med att Carlos beskriver sin grundvärdering att han inte tror på "mitt" och "ditt". Det förklarar varför stöld är så lättvindigt för honom. Däremot vad som driver honom till konsekvent värre och värre brott får vi tittare spekulera i.

Lorenzo Ferro spelar ynglingen som glider in och ur hus med saker som tillhört andra. Han verkar genuint lycklig över att stjäla och ingenting av den uppväxt filmen visar upp förklarar varför han skulle bete sig så. Föräldrarna är misstänksamma kring Carlitos diverse saker som han säger sig ha lånat från andra. De uppmuntrar inte hans beteenden. Genom skolan träffar han Ramon vars familj är lagbrytande av den sort Carlos är. Eskaleringen börjar. Killarna har en dragning till varandra som aldrig levs ut men på något sätt driver deras relation vidare. De inspirerar varandra, på ett sjukligt sätt. Så småningom trappas deras brott upp. Egentligen vore det här intressant, men relationerna förminskas till "busiga pojkar på vift".

En irriterande faktor i filmen är illustrationen av 70-talet via musik. Carlito stannar av och dansar till toner som ska placera "El Angel" epokmässigt. Men Luis Ortega har tagit den lätta vägen till känslan av tidseran. Dessutom matchar musiken rätt illa med känslan av historien.

När Carlos Robledo Puch till sist åkte fast hade han elva mord på sitt samvete. Tidigt 70-tal var han extremt omtalad på grund av sitt änglaliknande anlete där mordiska tendenser inte syntes. Filmen illustrerar seriemord som något lite lustigt. Vilket kanske fungerar i en Quentin Tarentino-film men rimmar illa när det finns verkliga händelser bakom. De förtjänster "El Angel" har suddas ut av den elementära missen av budskap. Varken orsaker eller reflektioner finns med. Vi är här och nu med karaktärer som framstår som huvudrollsinnehavare i en musikvideo. Lite som Aerosmiths "Cryin" med Alicia Silverstone och Liv Tyler som fann nöje i brottslighet.