Trummorna pumpar effektivt och elbasens små kontramelodier fyller ut området runt gitarr och sång.

– En del tycker att jag spelat den för många gånger. Det bryr jag mig inte om. Den betyder mycket för mig, sa Roffe om en av låtarna, men det kunde lika gärna varit en bekännelse om hans musik i stort.

Vid en ytlig och generell avlyssning kan Roffes blues tyckas målad med stora penseldrag, utan variationer och med ideliga upprepningar. Men nöjer man sig med så svepande drag, så missar man de subtila nyanser som Roffe stoppar in. Det kan vara en tillsynes onödig inställning på gitarren, och Roffe skruvar ideligen på knapparna, som ändrar soundet bara hårfint men som ändrar karaktär på gitarrens sound.

Artikelbild

Peter "Korre" Korhonen och Ulf "Rockis" Ivarsson har ett CV som imponerar. Imponerar gör också deras tajta spel.

Rötterna finns i sena 40-talets och tidiga 50-talets elektrifierade blues med Lightnin´ Hopkins och John Lee Hooker som största influenser. Det låter svart men Roffe sjunger på svenska. Kulturkrocken som uppstår är effektiv. Gitarren kvider, gråter och kränger. Rösten spricker och bär på samma gång. Kompet är tajt, med Ulf ”Rockis” Ivarssons elbas, Peter ”Korre” Korhonens trummor som ett massivt betongblock med en fjäders tyngd! Erik Mossnelids elpiano har svårt att bryta igenom, men när det händer sker det under.

Inledande ”Starka band” anger tonen med rå, tung och kompromisslös blues. Roffes röst kräver vår uppmärksamhet även om temat oftast är det gamla vanliga; olycklig kärlek. Även luffar-temat är också givet. Första avdelnings höjdpunkter var ”Alltför många gånger” med Roffes plågade röst och kvidande gitarr samt rockiga ”Jag tror du ljuger” på det ständiga temat olycklig kärlek. Efter paus blandades den tunga bluesen upp med några av Roffes hits; ”Mitt hjärta är ditt” och ”Solidaritet”.

Roffe och hans musiker verkar ha riktigt roligt när de lirar. Ingen verkar veta riktigt vad som ska hända. Undrar om Roffe själv vet. Infallen avlöser varandra och musikerna hakar blixtsnabbt på.

Jag föredrar den skoningslöse Roffe där gitarren enskilda toner skär som en svetslåga och ackorden hämtar kraft från giganterna med Hooker, Lightnin´, Howlin´ Wolf och Bo Diddley i förarsätet. Behöver jag säga att Roffe hade publiken (slutsålt!) i sin hand från första ackordet? Killarna på scenen kunde hållit på i evighet… om arrangerande Crescendo bara tillåtit och publiken begärt det.

Artikelbild

Roffe Wikström spelade som i trans!

Text & Foto: