Du skulle kunna skratta åt ironin i att filmens mest kända sång "A Whole New World" mer eller mindre verkar ironisera över att inget är särskilt nytt i "Aladdin" förutom att människor och specialeffekter ersatt animationer. Vilket verkar vara en särskild aktivitet hos Disney just nu. För ett par år sedan kom "Djungelboken" och snart har vi även "Lejonkungen" här. Du kan också se vinsterna i denna remake där både kvinnoperspektivet och rollsättning med etniskt korrekthet tar plats. Disney har sällan varit så rik på mångfald, och amerikanska filmer om gamla men fiktiva Arabien aldrig så autentiska. Borta sedan länge är de misslyckade försöken från 30- och 40-talet med målade vita skådespelare eller senare års mångfald där vita skådespelare är i förgrunden medan andra etniciteter finns i bakgrunden.

"Aladdin" öppnar i fantasistaden Agrabah där fattige titelkaraktären är en snäll tjuv, som stjäl men ger till hungriga barn. Av en tillfällighet träffar han prinsessan Jasmine utan att förstå vem hon är. Hon vill bli sultan efter sin far men reglerna säger att hon måste gifta sig med en man som blir sultanen. När Aladdin får tag på lampan och anden kommer ut korsar deras världar varandra igen. Jasmine har fått en mer framträdande roll än den animerade "Aladdin" från 1992. Hennes ambitioner är uppdaterade och hon har viss bredd. Men filmen är till stora delar en saga vilket innebär att logik trängs ut ibland. Den är också ljus och oskyldig, enkel i frågor om ond och god. Naturligtvis tar även sådana aspekter bort en mer realistisk känsla. Samtidigt kan det vara skönt att filmer ibland är underhållning och ingenting annat. "Aladdin" är inte störande på något sätt men inte heller mer än "kul".

Guy Ritchie är en intressant val som regissör och inte nödvändigtvis det mest lyckade valet. Han har tagit med sig bombastiskt föreställningskonst, som han är känd för med "Sherlock Holmes", men samtidigt inte riktigt lyckats med magi a la 50-talets MGM-produktioner i sångnumren. Ibland är filmen lika sönderklippt som "Bohemian Rhapsody". "Aladdin" är inte böljande eller med rondör utan mer kantad än en Disney-produktion.

Vad jag framförallt gillar med filmen är skådespelarna. Will Smith är förvisso inte den ande Robin Williams talsatte 1992 men Williams var också ett unikum som ingen kan ersätta. Smith gör det han brukar briljera med, att göra sin omgivning lite roligare. Både Mena Massoud som Aladdin och Naomi Scott som Jasmine kompenserar också avsaknaden av magi med sin charm.