Nu när sista Hobbit kommit ut kan jag sammanfatta helheten med: Tack och lov att det är över. Barnsligheten och nästintill larvigheten har varit svårt att ta. Behovet av komprimering smärtsamt uppenbart. När ”Hobbit: En oväntad resa” hade premiär ansågs det onödigt att tänja ut boken till tre filmer. Och visst har nästan tre timmar för två av filmerna varit tålamodsprövande.

I "Hobbit: Femhäraslaget" går tiden lite snabbare än i de andra två. Fortfarande saknas originalitet, komplexitet och till vissa delar trovärdig logik. Om någon såg filmen utan att ha kontexten att den baseras på en barnbok skulle den kännas undermålig. Problemet är inte att Tolkien skrev en bok för barn där läxor lärs ut på simpelt sätt. Kruxet är att Peter Jackson inte har nöjt sig med sin klassiska trilogi och avstått att utmanat sig själv som regissör. Han har bara fortsatt göra något han trott genererar framgång.

Speciellt när känslor blandas in är scenerna tafatt gjorda. Jackson lyckas med kardinalfelet att inte beröra. Som tittare vill jag att det går bra för de goda, mest för spänningsmomentet. Inte för att jag känner något starkare för karaktärerna. Att alven och dvärgen är kära i varandra? Jaha. Att Bilbo vill hem? Nåväl. Fler scener än de roliga framkallar skratt. Hela tiden faller filmen kort i jämförelse med "Sagan om ringen"-serien vilket såklart inte enbart är Jacksons fel. Återigen undrar jag dock varför filmerna ens var tvungna att se dagens ljus. De kunde åtminstone ha fått samlats i en enda film. Trots att föregångarna, eller om ska man kalla dem uppföljarna, innehöll storslagna actionscener lyckades de också fånga och beröra ordentligt.

Artikelbild

| Armé. I "Hobbit: Femhäralaget" marscherar Saurons armé mot det guldfyllda berget Erebor. Foto: SF

Tekniskt har det blivit så kliniskt att bilderna är plastiga. Ibland ser alvkungen Thranduil ut som en pampig variant av en Ken-dockas spöke. Öronen hos alverna ser påtagligt oäkta ut. Hälften av historien handlar om ett mastodontkrig och vi ser knappt något blod. För att vara en historia om slaget mellan ondska och godhet är svärtan förvånansvärt sparsmakad. Thorins girighet behandlas mer som om han hade insjuknat i trolsk förbannelse än om en mänsklig svaghet som kan drabba den bästa av oss.

Sammantaget avslutas Hobbit-serien bättre än den startade, om det i sig skulle vara en bedrift. Ribban var trots allt lagd lågt. Slutscenerna saknar en rejäl klimax, men den här gången är det inte så fruktansvärt tråkigt.