Det var inför andrakammarvalet 1966 som bostadsfrågan hamnade i den politiska debattens centrum. TV:s Lars Orup öppnade valets klassiska partiledarutfrågning med att fråga statsminister Tage Erlander:
- Hr Erlander, antag att ni träffar ett ungt par som ber er om ett råd, och de vill gifta sig men de har ingen bostad, och de är heller inte rika, vilket råd ger ni dem då? Erlanders svar: ”…de får väl ställa sig i bostadskön…”
Svaret uppfattades som ett klavertramp och fick till följd att S backade kraftigt i valet. Men en viktig anledning var också att bostadsfrågan vid den tiden uppfattades som en av samhällsbyggets absoluta kärnuppgifter. Ungas rätt till en bostad, med möjlighet att påbörja ett självständigt liv som vuxen, sågs som en självklar del av folkhemsbygget, lika självklar som barnbidraget som infördes 1937, den allmänna sjukförsäkringen (1955), liksom CSN-stödet som infördes 1964 för att göra det möjligt även för rörmokarens barn att studera på högskolan.
Men det var då. Sedan 1990-talet, då de generella bostadssubventionerna avskaffades och den sociala bostadspolitiken monterades ned, har partiet ägnat frågan ett förstrött intresse. Fler än jag har grunnat på orsaken. En möjlig förklaring är väljarnas egen prioritering av frågan. Med undantag för Stockholmsområdet rankar väljarna bostadsfrågan relativt lågt. Av det har partistrategerna dragit slutsatsen att man inte vinner val på en aktiv bostadspolitik.
Möjligen kan den saken vara på väg att förändras. På ett par områden bubblar nämligen ett missnöje som har det rådande tillståndet på bostadsmarknaden som gemensam nämnare.
Den första varningssignalen är bostadssocial. Idag finns ca 30 000 hemlösa och 35 000 som bor på sociala kontrakt. År för år växer också generationsklyftan mellan äldre och yngre. Där fyrtiotalisterna kunde räkna med generösa lånevillkor för att skaffa en villa eller bostadsrätt tvingas idag 7 av 10 yngre ha föräldrar som medsökande. Övriga hänvisas till bostadskön eller till dyra och otrygga andrahandskontrakt.
Samtidigt har klyftan vuxit mellan stad och land. Förutom ett växande missnöje med höga kommunalskatter i kombination med svag samhällsservice finns en utbredd irritation över att en lågt taxerad fastighet i Ljusfallshammar betalar samma fastighetsavgift som en 25 miljonersvilla i Djursholm. I förhållande till hushållens inkomster innebär det att vi i praktiken har en regressiv beskattning av fastigheter som kraftigt missgynnar landsortens människor.
