Tidefjärds och Madegårds med fleras debattartikel i Folkbladet (2/2) gör poängen att våld mot barn ska vara tillräckligt skäl för att kontakten med barnet ska upphöra, samt gör skrivningar som leder till idén att det är pappor som genomför detta våld. Aktuell statistik visar att det är ungefär lika vanligt att mammor utför våld mot barn som att pappor gör det, samt att våld mot barn är så pass vanligt att få barn skulle ha kontakt med sina föräldrar givet att deras förslag genomfördes. Debatten om föräldrars våld mot barn måste bygga på evidens.
Stiftelsen Allmänna Barnhusets rapport ”Föräldraskap, våld och stöd” (2023-01-18) undersöker ett nationellt representativt urval av vårdnadshavare där 4,5 procent av föräldrarna uppgav att de använt fysiskt våld mot barnet under det senaste året. Nästintill 17 procent av föräldrarna uppgav att de använt psykiskt våld mot barnet under det senaste året. Rapporten bygger på självrapportering så de verkliga siffrorna är antagligen högre.
Även om det är en naturlig reaktion att tycka att en förälder som använt våld inte ska träffa sitt barn är den avsedda effekten kanske inte att en femtedel av landets föräldrar inte ska träffa sitt barn. Vi måste hitta andra sätt att förhindra våld. Vår lösning är förebyggande snarare än straff.
Vi vet inte mer om det oerhört tragiska fallet i Luleå än vad som stått i pressen men det verkar som om det funnits signaler från både polis och socialtjänsten att allt inte stod rätt till. Ändå lyckades inte samhället, liksom i flera andra fall med tragisk utgång, hindra utgången. Anmälningarna bollas mellan olika enheter som inte lyckas förhindra att en förälder som en sista utväg griper till våld.
Mord av egna barn, även kallat filicid, ska naturligtvis motverkas. För att det arbetet ska få resultat så behöver vi utgå från kända riskfaktorer. Genus år inte en sådan riskfaktor, då 84 av de 184 morden på barn inom familjen i Sverige mellan 1973–2008 gjordes av kvinnor (https://ki.se/forskning/vem-dodar-sitt-eget-barn). När män pekas ut som en riskfaktor så beror detta på okunskap om verkligheten i Sverige, förmodligen baserat på ett felaktigt tänkande där män stereotypiskt associeras till våld i allmänhet. Vi anser i stället att arbetet för att motverka filicid ska baseras på kända riskfaktor såsom psykisk ohälsa, speciellt depression, psykos och personlighetsstörning.
Vi läser också att föräldrarna har haft en långvarig vårdnadstvist. Vi tror att samhällets hantering av vårdnadstvister är konfliktdrivande och därmed leder till ökat våld. Hanteringen är långsam, utredningar undermåliga, domslut följs inte och lagändringar behövs så att fler familjer skulle landa i det som vi vet är bäst för alla. Nämligen gemensam vårdnad och ungefär 50/50 umgängen. Det har på flera håll i världen visat sig att det, som kallas Shared Parenting, minskar våld i hemmet. Det är svårt att förstå att man inte kan ta till sig det i Sverige utan hårdnackat upprepar mantrat ”mäns våld mot kvinnor”. Hundratals miljoner, om inte miljarder vid det här laget, har beviljats för att minska mäns våld mot kvinnor utan synbara resultat. Det är ett stort svek mot de barn, mammor och pappor som inte får den hjälp de behöver. Tidefjärd och Madegårds med fleras inlägg i högt tonläge plockar billiga poäng. Tragiken och sorgen i Luleå är alldeles för allvarlig för det.