Borgerlig Samverkan och Sverigedemokraterna i Norrköping undersöker nu möjligheten att sälja Louis De Geer. Det kommer göra verksamheten dyrare, med fara för bland annat symfoniorkestern vilken får ökade krav på självfinansiering och mindre utrymme att långsiktigt planera verksamheten.
Norrköpings Symfoniorkester håller internationell nivå samtidigt som den har ett brett kulturpolitiskt uppdrag med skolkonserter och genreöverskridande program i hela regionen. I samverkan med Kulturskolan ges unga möjlighet att utveckla sitt musicerande i olika former av mentorskap.
Orkesterns betydelse för regionen går inte att överskatta. Den är en del av den infrastruktur som behövs för att inte minst unga människor ska kunna möta kvalitet och mogna till reflekterande och ansvarstagande individer.
SON är en ”unique selling point” för Norrköpings kommun, en del av stadens själ och stolthet långt utanför kommungränsen. Värden varje kommunpolitiker som värnar expansion och utveckling borde välkomna och omfamna. För att inte tala om de skatteintäkter kommunen får in på olika aktörer i Louis de Geers verksamhet.
Bakom den nya majoritetens utspel döljer sig en djup okunskap om vilka immateriella värden som hotas om man gör verklighet av planerna. Det är en rätt märklig demokratisyn som slår igenom i denna kulturpolitik. Var finns utrymme för personliga drömmar och folkbildning? Vem tillhandahåller invånarna verktygen att möta en alltmer komplex verklighet?
Vad blir kvar av sådant som utmanar våra tankar, får oss att reflektera och växa om all kultur ska underordnas kommersiella villkor, vad händer med det gemensamma samtalet? Återstår den självgående underhållningen - den som aldrig ställer frågor utan bara stryker medhårs, maximerar vinst. Är det målet för högern, tysta konsumenter? Det stämmer inte överens med min bild av god borgerlighet och liberala värden.
Vi ska vara lyckliga över att vi än så länge med gemensamma medel finansierar public service, bibliotek, kulturskolor, musikgymnasier, konserthus och teatrar - de är en del av vårt gemensamma projekt. Det är ett mått på vår värdighet, vår mänsklighet och är en motkraft till segregation och rotlöshet.