Det sägs, bland annat i en krönika i NT 16/3, att dagens sjukvårdskris är högerns vårdkris.
Ett påstående som bygger på ideologiska skygglappar och fördomar. Sjukvårdskrisen har nämligen ingenting med politisk inriktning att göra. Det menar jag med närmare 50 års erfarenhet av äldrevård, psykiatrisk och somatisk sjukvård i rollerna som sjukvårdsbiträde, underskötare och läkare. Partierna till vänster, och höger, har hittills aldrig kommit med någon hållbar lösning på hur sjukvårdens växande problem med ineffektivitet, produktionsminskning, köbildning, personalflykt och därigenom lidande patienter ska kunna lösas.
Det stora problemet är utan tvekan den offentliga ”vinstbefriade” sjukvårdens organisation. Karin Båtelson (Sjukhusläkarna) menar att det inte är meningsfullt att ösa in ännu mer pengar i en dysfunktionell organisation, den är ett mörkt slukhål. Det finns definitivt inte något linjärt samband mellan skatteuttag och sjukvårdens resultat. Sveriges Kommuner och Regioner, SKR, har totalt misslyckats med sitt självpåtagna uppdrag. De är en "intresseorganisation”, vilket innebär att det inte finns någon offentlig insyn i deras verksamhet. Något de fått berättigad kritik för. Regionernas pengar räcker inte till och en bidragande orsak kan vara att SKR planerar att bygga ett nytt huvudkontor vid Tegelbacken i Stockholm som utomstående bedömare beräknar kommer att kosta fem (5) miljarder skattekronor.
De otroliga nybyggnationer som gjorts på olika sjukhus ute i landet för i runda slängar 100 miljarder har utförts utan framsynthet och nämnvärt samarbete. Hur kan det komma sig att bland annat kirurgen/urologen på Vrinnevisjukhuset efter svindyra utbyggnader har gått från tre avdelningar med sammanlagt 96 vårdplatser till dagens 20? Och ändå räcker inte personalen. Som Vrinnevikirurgens verksamhetschef Lars Lönn mycket riktigt framhåller har samarbetet mellan regionerna mycket att önska och detta speglar hans förtvivlan över att inte kunna ge patienterna bättre och rimlig livskvalité.
Det är inte högern och inte heller privata sjukförsäkringar som orsakat vårdkrisen, det är en myt. Försäkringskritikerna borde ställa frågan varför det blir allt vanligare med privat sjukförsäkringar? Många mindre och sårbara företag betalar för sina anställda därför att arbetsgivaren vet att kön för hjälp inom det offentliga oftast är orimligt lång. Det är återigen en myt att det är vård efter plånboken som ger möjlighet till hjälp inom rimlig tid, det är oftast vanliga anställda knegare, utan stor plånbok, som behöver hjälp. Och då talar vi inte om ”små besvär”. Och det är ännu en myt att de med privat försäkring tränger sig före i vårdkön, det finns ingen utträngningseffekt. Det är visat. Privat vård är ett komplement, inte en konkurrent.
”Murar är till för att rivas” hette en broschyr som Universitetssjukhuset gav ut på 90-talet i samband med att nya tag skulle tas. Nu hände ingenting av värde, men rubriken tål att tänka på. Det är dags att vänstern, och högern, öppnar sina ögon och öron och kommer ut ur den närmast ogenomträngliga djungeln av ideologiskt förutfattade meningar som hindrar att de skattepengar som rimligen borde räcka redan nu faktiskt också gör det. Det är inte brist på pengar, det är brist på en fungerande regional och nationell sjukvårdsorganisation.