WidarDirekt Moderatledaren Ulf Kristersson och SD: s Jimmie Åkesson träffades på onsdagen för en överläggning om olika politiska sakfrågor där de ”tycker ungefär likadant” och där ett samarbete i riksdagens utskott och voteringar därför kan tänkas bli fruktsamt. Med ”fruktsamt” avses i detta sammanhang möjligheten att samla riksdagsmajoriteter i vissa för partierna angelägna frågor som gängkriminalitet och invandring.

Kristersson och Åkesson agerar rationellt. Det torde utanför vissa ledarsidors och politikers kretsar vara helt okontroversiellt att samverka i frågor där man tycker i stort sett likadant. Men båda två har anledning att tassa fram så försiktigt. Pressar de Löfven för hårt kan han utlösa ett extraval relativt snabbt; innan oppositionsblocket hunnit sätta sig vare sig i riksdagen eller hos väljarna. Ett extraval kan gå precis hur som helst; vare sig väljare eller politiker har någon erfarenhet av företeelsen.

Sverigedemokraterna har också andra anledningar att ta det så vackert. Nånstans runt en dryg tredjedel av partiets väljare i opinionsundersökningarna – kanske mer – består av tidigare socialdemokratiska väljare. Många av dessa har inför sig själva och inför omgivningen motiverat partibytet med att de inte alls har gått och blivit borgerliga utan att det de vill är att protestera mot socialdemokraternas invandringspolitik. Ett regeringsblock där SD ingår som underlag för en moderatledd regering kan skrämma bort många S-nära väljare.

Moderaterna har heller ingen anledning att skynda på tillkännagivandet av ett nytt och regeringsfähigt block. Det finns antagligen många moderata väljare som tycker att ett sådant regeringssamarbete ändå är väl magstarkt. Sakfrågesamarbete är däremot en helt annan sak.
För Socialdemokraterna är det ett svårt läge. Januariblocket är – som alla vet – för stunden alltför liberalt för S bästa. Frågan är om blocket kan utvecklas till något annat; till exempel till en axel mellan Centerpartiet och Socialdemokraterna?

Visst har C just nu en väldigt liberal period. Men det har funnits andra perioder. Jag läser till exempel i en ny bok om fine Sven Hulterström (Författare Mats Wångersjö. Tre Böcker Förlag 2019) från Göteborg som satt 30 år i S ledning och som var med och förhandlade fram samarbetet mellan C och S 1995–1998. Då handlade det utan att överdriva om en räddningsinsats för den svenska välfärdsstaten. I både C och S finns den pragmatiska kärna som krävs för att ta itu med verkliga samhällsproblem istället för att fostra och älta ideologiska vanföreställningar.

Orkar, vill eller kan inte Centerpartiet vara med så får nog S ta hand om saken själv och se till att det blir uppgörelser om gängkriminalitet och om invandring med M och SD. De tre stora partierna bör ta ett stadigt och gemensamt ansvar. Socialdemokraterna har inget att förlora i väljarflykt på att göra upp med SD i dessa för Sverige så viktiga frågor. Tvärtom.

Mötet mellan Kristersson och Åkesson på onsdagen visar tydligt att ett nytt block är under vardande så stilla. Det vore förödande för S att stå och titta på medan man ylar om fascism och nazism. Det bästa sättet att försöka hålla sig relevant är att visa på handlingskraft i den riktiga politiken. Det är den politiken som folk med all rätta bryr sig om.

Widar Andersson

WidarDirekt Det går ju inte att dyka in i en annan människas huvud. Därför är det svårt att veta hur vänsterledaren Jonas Sjöstedt känner sig nu på torsdagskvällen 21 november. Tidigare på torsdagen kallade Vänsterpartiet till presskonferens för att berätta att de avsåg att försöka få till en misstroendeomröstning om arbetsmarknadsminister Eva Nordmark. Det känns tveksamt men samtidigt omöjligt att veta – här kommer det där med andra huvuden in – om Jonas Sjöstedt hade haft den där pressträffen om han vetat hur saker och ting skulle utvecklas under resten av dagen?

Vänsterpartiets syfte med pressträffen var som jag ser på saken att sätta press på Socialdemokraterna i frågan om Arbetsförmedlingens privatisering. Sjöstedt krävde bättre politik på fem områden och gav statsminister Stefan Löfven två veckor på sig att svara på kritiken. Skulle Löfven inte svara på det sätt som Sjöstedt krävde så skulle Vänsterpartiet kontakta Moderaterna för att få stöd för en misstroendeomröstning mot arbetsmarknadsminister Eva Nordmark (S).
Jonas Sjöstedt har i och för sig ingen anledning att hålla Januariavtalets regering bakom ryggen. En helt bärande del av Januariavtalet är nämligen ambitionen att hålla ”ytterlighetspartierna” V och SD utanför allt politiskt inflytande. Även om V släppte fram regeringen när det begav sig i januari så är det begripligt att Jonas Sjöstedt gör vad han för att visa att han har inflytande.

Men som sagt. Sjöstedt hade kanske inte tänkt sig att både Moderaterna och Sverigedemokraterna snabbt skulle sända ut positiva signaler om att stödja Vänsterpartiets misstroendekrav. Det kan tvärtom ha varit så att Sjöstedts tal om att vända sig till Moderaterna för att få stöd handlade om att han hoppades på ett nej från M vilket skulle ha gett V-ledaren anledning att skälla ut ”högern” för att de bara vill samarbeta när det handlar om att stödja ”rasisterna” men att de struntar i hur arbetslösa har det.

Men så blev det inte. Om Kristdemokraterna hänger på Vänsterpartiet så finns det plötsligt en majoritet för att avsätta Eva Nordmark; en av de bästa i ledande position som Socialdemokraterna har.

De partier – V och SD – som enligt Januariavtalet skulle utestängas från allt inflytande visar sig plötsligt sitta i förarsätet i inrikespolitiken.

Vilket Sjöstedt kanske inte hade räknat med. Men nu vill det till att ro båten i land. Eva Nordmark har ingen anledning att ligga sömnlös. Misstroendeinitiativ som visar sig samla majoritet blir nämligen inte av; sådan är erfarenhetens läxa i Sverige. Regeringen har att anpassa sig till majoriteten i riksdagen. Det kallas parlamentarisk demokrati vilket är ett alldeles utmärkt system.

Under dagen har Vänsterpartiet utsatts för mycket hårda attacker från LO och från andra fackföreningar och av en rad olika krönikörer och debattörer. Kritiken mot Sjöstedt skjuter verkligen över målet. Kritikerna försöker privatisera saken. Det framställs som om V anser att den tidigare fackföreningsledaren i TCO Eva Nordmark – trots att hon utnämndes för endast två månader sedan - har ett personligt ansvar för regeringens arbetsförmedlingspolitik.
Så är det ju naturligtvis inte. Däremot har regeringen ett ansvar för den politik man bedriver. Det är inget konstitutionellt bärande försvar att arbetsförmedlingspolitiken emanerar från stödpartiet Centerpartiet.

Jonas Sjöstedt står förhoppningsvis på sig. Han har en del starka argument. Att låta lagen om valfrihet – LOV – få reglera den framtida Arbetsförmedlingen vore mycket olyckligt. Sjöstedts initiativ kan nu skapa ett tryck som leder till en bättre och klokare reformering av Arbetsförmedlingen. Sjöstedt bör därför stå på sig.

Widar Andersson

WidarDirekt Statsminister Stefan Löfven medverkade i SVT: s Agenda på söndagskvällen 17 november. Programledaren Anders Holmberg ställde frågor om hur det kommer sig att just Sverige sticker ut så kraftigt när det gäller skjutvapenvåld och sprängningar? Det beror på ”arbetslöshet, fattigdom och ekonomiska klyftor", sa Löfven. Så är det förstås. Men den andra frågan är naturligtvis varför just Sverige – ett av världens rikaste och mest jämlika länder – har drabbats så hårt av arbetslöshet, fattigdom och ekonomiska klyftor?

Svaret på den frågan är lika självklart som svaret på den första frågan. Sverige har drabbats hårt av kriminalitetsalstrande arbetslöshet, fattigdom och ekonomiska klyftor på grund av en långvarigt misskött invandringspolitik. Sambanden mellan mördandet/sprängandet och den misskötta invandringen är både direkta och indirekta. Indirekta; eftersom det stora och stadiga inflödet av nya invandrare har försvårat för många invandrarfamiljer som bott i utsatta stadsdelar i 10–15 år att få uppleva trygghet, bra skolor och bra service från Arbetsförmedling och SFI. Direkta; eftersom det har kommit väldigt många unga män till Sverige under det senaste decenniet. Unga män är mer brottsaktiva än andra. Sysslolösa, språkligt isolerade och färdighetsfattiga unga män är överallt i hela världen en stimulans för våldsbrottsligheten. Så även i Sverige.

Mer att läsa: Nyamko Sabuni och Juno Blom har tagit över. 

Stefan Löfven ville dock inte svara på den andra frågan i Agenda. Vilket är mycket märkligt; inte minst eftersom han har svarat på frågan många gånger tidigare. Bara för några veckor sedan sade Löfven till exempel att invandringen till Sverige behövde ”halveras” för att integrationen skulle kunna ha en chans. Att invandring från länder med helt andra kulturer kan påverka Sverige negativt är ju heller inget som regeringen förnekar.

I sin regeringsförklaring (10/9) skriver Stefan Löfven till exempel att ”Vi ser antisemitism hos vuxna och barn som flytt till Sverige från länder där judehat präglar skolundervisning och statlig propaganda.”

Mer att läsa: T SD: s 24 procent på stort allvar.

Hos Agenda ville Löfven emellertid inte svara på frågan. Vad jag däremot tror att Stefan Löfven försökte säga är att ”problemen är svenska. Ingenting blir bättre av att vi ältar från vilka länder gängmedlemmarna kommer. En del av de som mördar och spränger är rentav födda i Sverige av invandrade föräldrar. Problemen är svenska och lösningarna finns i Sverige.” Om det var det som Löfven ville säga så har han helt rätt i detta också.

Kruxet är bara att hela resonemanget blir obegripligt om Löfven inte samtidigt öppet och utan krusiduller tillstår att invandringen till Sverige har varit och är alldeles för omfattande. Invandringen är också ett svenskt problem där lösningen finns i Sverige.
Ska Stefan Löfven och regeringen upprätthålla någon form av auktoritet så krävs det ett rakt och vettigt klarspråk på det här fältet. Det kanske känns som ett extra surt äpple att bita i med tanke på SD och opinionen och Januariavtalet och på hela alltihopat. Men det är som det är. Alternativet är att det annars snart inte finns några äpplen alls kvar att bita i.
Widar Andersson

WidarDirekt Idag (15/11) kom så den första opinionsmätningen (Aftonbladet Demoskop) där Sverigedemokraterna segade sig förbi Socialdemokraterna och blir största parti. 24 procent för SD och 22,2 procent för S.
Givet vår samtids stora och dominerande frågor är det inte märkvärdigt att Sverigedemokraterna stadigt vuxit under årens lopp. 5, 7 procent i 2010 års val har nu knappt tio år senare växt till 24 procent; visserligen i en opinionsundersökning men ändock.

En växande del av Sveriges befolkning anser att samhällsutvecklingen går åt fel håll. De övriga politiska partierna har samtidigt i växande grad övergivit befolkningen och på sätt och vis påskyndat SD: s stadiga tillväxt.
Tidigare stadiga samhällsbärare när det gäller grundläggande statliga uppgifter har lämnat staten vind för våg och av SD-blyga skäl mer eller mindre blundat för och förnekat framväxten av allvarliga socialpolitiska problem i Sverige. Partierna har fastnat i invandringsnojor. Av rädsla för att angripas av varandra och av ideologiska ytterkantsgrupper i organisationer och i media så har det svenska samhället tillåtits att försämras och förråas på ett helt osannolikt sätt.

På ledarsidan i Folkbladet i dag berättar jag om själavårdarens tre punkter för vad som krävs för ett Omtag i samhället. Först handlar det om att klart se att ett omtag är av nöden; att problemen är så pass tunga och allvarliga att det inte längre går att rulla på som vanligt. Den andra som krävs är att den som ska göra omtaget är så pass längtansgripen efter ett annat och bättre liv och hon och han kan – vilket är den tredje punkten – mobilisera fram den beslutsamhet som krävs för att göra vad som krävs.

Kanske kan SD: s 24 procent i Demoskop bidra till att chanserna ökar för att övriga partier – jag tänker främst på S och M – kommer närmare insikten om att ett omtag i samhället nu inte längre kan skjutas upp?
Moderaterna har hunnit en bit på vägen. Partiledaren Ulf Kristersson har öppet erkänt fel och brister i partiets tidigare politik när det kommer till invandring, kriminalitet, tiggeri, integration. Kristersson har också tagit några steg på ett blockbygge med KD där SD räknas in i underlaget. Ett block som i dagens Demoskop är jämnstort med Januariavtalsblockets fem partier
Socialdemokraterna har ett än mer pressat läge. Genom att av invandringsnojiga skäl vända ryggen åt den socialpolitiska problemanhopningen i Sverige så vänder man också ryggen åt stora delar av sina kärnväljare i de stora och breda grupperna av skötsamma och lojala löntagare och skattebetalare.

Steget över till SD har inte varit långt för många S-väljare av LO- och PRO-stam. Medan partiledningen har ropat fascism, nazism och rasism har väljarna i strida och stadiga strömmar vandrat över till just det partiet som pekats ut som Hitlers arvtagare.
Folk har gått över till SD därför att de ses som mest trovärdiga i samtidens tyngsta frågor. Svårare än så är det inte. Processerna nu är likadana som då folk för hundra år sedan satte sin lit till Socialdemokraterna som en kraft som kunde ta itu med den tidens tyngsta frågor.

En stor och allvarlig förlust under samhällsutvecklingen det senaste decenniet är förlusten av medborgerligt förtroende för politiken. Den partiledare som vinner omröstningarna når som högst upp till cirka fyrtio procent. Nästan alla – ibland alla – partiledare har minussiffror; det vill säga att det är fler som saknar än som har förtroende för dem.

De här minussiffrorna har samtidigt sina motsvarigheter ute i samhället. Samhällsutvecklingen -en mycket snabb och misskött befolkningsökning som i huvudsak består av människor från Mellanöstern och Afrika som på grund av avsaknad av lämpliga färdigheter har långa vägar till arbete och egenförsörjning – har skapat friktioner och konflikter som skadar tilliten och förtroendet på de allra flesta samhällsområden. Problemen är inte olösliga.
Men för att få något gjort krävs sannerligen ett omtag. Socialdemokraterna kommer nog inte undan med mindre än en rak och öppen ursäkt för det som har gått fel och ärliga förklaringar till varför det gick fel. Och ett erkännande till SD; de har haft mer rätt än fel om invandringens problem och konflikter.

S, SD och M bör därefter bilda stommen i det svenska omtaget. Två delar ingår i omtaget.

Dels behöver invandringen begränsas så mycket det bara går under lång tid framöver. Alla människor som nu kommit hit och som vill och ska vara här behöver ges rejäla och sunda chanser att etablera sig. Då fungerar det inte med att ständigt fylla på med nya.

Dels ska den svenska samhällsmodellen värnas. Svartarbete och låglönekonkurrens motarbetas. Tiggeri förbjudas. Barn och ungdomar ska gå i bra skolor. Bidrag ska vara låga och helst tillfälliga. Mördare ska inte gå fria i parti och minut. Arbete och egenförsörjning ska vara huvudregeln. Pensionerna ska gå att leva på. Sjukvården ska ha tillräckliga resurser.
Jag hoppas att SD: s 24 procent ska bli en väckarklocka. Sverige har allvarliga socialpolitiska problem. Det är dags att sluta skjuta på budbäraren för att istället ta itu med problemen.

Widar Andersson

WidarDirekt Misstroendeomröstningen mot socialdemokraternas justitieminister Morgan Johansson är oerhört intressant på båda sidorna av konfliktlinjen. På oppositionssidan formerar sig återigen – för första gången sedan Januariavtalsregeringen tillträdde – ett konservativt block med M, SD och KD. Det är också första gången som M och KD ansluter till en misstroendeomröstning som initierats av SD.

För Socialdemokraterna innebär omröstningen att stödpartierna C och L kryper ännu närmare regeringen. Bilden av två nya block som står mot varandra blir allt tydligare i riksdagen.

Om partigruppernas medlemmar och vildarna röstar som man kan anta på fredag så sitter Morgan Johansson säkert på sin post. Spänningen i omröstningen ligger därför främst inte i utgången för Johansson utan i hur styrkorna formeras i omröstningen. Ett nytt politiskt landskap håller på att sätta sig.

På ett sätt är allt som vanligt: En mittenvänster mot en mittenhöger. På ett annat sätt är inget som vanligt. Det största nya är att SD nu på allvar inlett sin resa mot makten. En resa med många och svåra prövningar för partiet som ska växla om från decennier av ansvarslös tillvaro – skyll inte på oss vi har stängts ute – till ett politiskt liv av ansvar och kompromisser.

Det andra stora som sker är att Socialdemokraterna nu på allvar går in i flocken av liberala partier. Ett stort och svårt steg för ett parti som inte har många liberala stråk sina gener.

En spännande tid framöver.

I själva sakfrågan - justiteministerns och regeringens ansvar för den helt absurda eskaleringen av skjutvapenmördandet och sprängandet - är det ju glasklart så att regeringen styr riket. Jag kan tänka mig att en sådan utveckling vi haft i Sverige under de senaste åren skulle ha lett till regeringsombildningar i de flesta andra länder.  Å andra sidan har jag inget emot den mer snälla kultur vi har i Sverige. Men som sagt; ansvaret finns hos regeringen hur man än vrider och vänder på saken. Detta är myntets baksida för alla statsråd.
Widar Andersson