Widar Andersson

Widardirekt

Firma Åkesson och Sjöstedt på agendan

Widar Direkt Det politiska Sverige trevar sig fram i terrängen. När miljöerna då och då visas upp för allmänheten – som i söndagskvällens partiledardebatt i Agenda i SVT – så framträder några tendenser mer tydligt än andra.


1. Gruppen partiledare som bredbent kan stå och peka finger åt alla regeringar som är och som har varit har fördubblats. Tidigare hade Jimmie Åkesson ett solitärt privilegium i den genren. Nu får han dela plats med Jonas Sjöstedt. Vänsterledaren släppte på alla hämningar; skakade hand med Åkesson om att avskaffa värnskatten, spände ögonen i MP: s Isabella Lövin och sa att ”du är minister därför att jag tillät det” och häcklade Löfven och Kristersson med sluggerhumor.


2. Centerpartiets Annie Lööf agerar strategiskt och därför lite jämförelsevis nedtonat. Det känns som om hon på allvar vill ge det nya regeringsblocket en chans. Inga attacker på S således medan Moderaterna och KD fick ta emot moderligt framförda tillrättavisningar.

Mer att läsa: Narkotikahandeln kan knäckas.


3. Moderaterna vet inte riktigt hur de ska agera och bete sig. Vilket inte är så konstigt. Det forna regeringsblocket Alliansen – som har varit M: s fundament i 15 år – har upplösts i atomer. Ulf Kristerssons parti är heller inte så följsamt som det socialdemokratiska; han har det svårt att öppet röra sig mot ett annat regeringsblock. Det känns som om det kommer att gå dåligt för M under en period innan det börjar gå bra igen.


4. Jan Björklund agerar lite friare än Annie Lööf. Det kan i och för sig vara en synvilla som har med Björklunds personlighet att göra. Han kan bara inte låta bli att säga ”sanningar” om egna och andra regeringars tillkortakommanden. Grundanslaget är ändå uppslutning bakom Stefan Löfven och samarbetet i regeringsblocket.


5. Ebba Busch Thor fortsätter segla på uppvinden för sitt parti och för sig själv. Hon kör sina starka frågor om sjukvård och om äldreomsorg. Maktstrategiskt tänker hon på sig och på sitt. Vilket inte är så konstigt. KD har kanske en chans att plötsligt bli det största partiet på den borgerliga kanten. Vilket är ett starkt motiv för tunnelseende.


6. Isabella Lövin gillar inte politiska debatter.


7. ”Kampen mot högerextremismen” var den formel som gjorde det nya regeringsblocket möjligt. C och L fick en ursäkt för att inte samarbeta med M och KD och S fick en ursäkt att samarbeta med C och L. Under partiledardebatten återkom högerextremismen i delvis ny skepnad. Det hänvisades nu istället till att alternativet till det sittande regeringsblockets fyra partier var ett ”blåbrunt block” med M, KD och SD. Det parti som drabbas mest av det upplägget är Moderaterna. Vare sig KD eller SD tycks fara illa – tvärtom. I längden finns det förstås stora risker med strategin – som under partiledardebatten framförallt illustrerades av statsminister Stefan Löfven – att ”vi är kanske inte världens bästa regering med det mest sammanhållna programmet men alternativt till oss är mycket värre.” Sådana ramsor biter inte på väljarna under en hel mandatperiod. Regeringsblocket behöver hitta vägar att på allvar ta sig an de stora samtida samhällskonflikterna.


8. För att sluta där vi började. Firma Åkesson och Sjöstedt har runt 30 procents stöd i opinionen. De har partiledare som trivs i den nya miljön. Deras gemensamma framgångsfaktor har hittills varit att fly allt ansvar. Det kan komma att ändras. I många länder har underliga regeringar plötsligt ploppat upp. Sjöstedts och Åkessons samfällda och alls inte helt poänglösa hycklerianklagelser mot allt och alla kan ett, tu, tre leda till att något liknande händer här hemma.
Widar Andersson

Det behövs ett ordnat skifte av politik

WidarDirekt Kriminalitet/våld, invandring/integration och klimat/miljö hamnar i topp när Sifo på Ekoredaktionens uppdrag frågar svenskarna om vad som oroar dem mest. Ekot oroas i sin tur av undersökningsresultatet och tar in en lektor i statsvetenskap som säger att den höga oron för våld och invandring och sådana ämnen säkerligen beror på att ”det har varit mycket kring våld och säkerhet, om polisen, om gängskjutningar och liknande i medierapporteringen under en ganska lång tid.”

Hur det kan komma sig att frågor om miljö/klimat - som enligt miljöorganisationers egna mätningar av massmedieuppmärksamhet ligger i relativ medieskugga – ändå ligger på topp tre plats i orosligan; det anses vi inte behöva någon statsvetenskaplig förklaring för att förstå.

Mer att läsa: Kinberg Batra ökar trycket.

 

Självklart påverkar medierapporteringen vår bild av verkligheterna. Men att ange detta som förklaring till oro för just invandring och kriminalitet indikerar att medierapporteringen just på dessa områden har varit särskilt negativt överdriven. Vilket väl i stort sett inget i hela universum talar för.

Vi bör ta vår oro på allvar; inte låta olämpliga delar av oron bortförklaras/dumförklaras. Vettiga personer och vettiga frihandels- och öppenhetspolitiker bör ta tag i de här sakerna på ett strukturellt sätt. Den svenska rättsstaten har inte hängt med i utvecklingen. Det behövs ett ordnat paradigmskifte under omfattande och öppen samhällsdebatt.

Häromdagen var jag ute med två poliser i två av Norrköpings förorter. De berättade för oss som var med om att deras särskilda områdesgrupp för Norrköping/Valdemarsvik/Finspång/Söderköping på papperet ska bestå av 16 poliser plus två befäl. I verkliga livet är deras grupp ungefär hälften så stor. De visar på bron i Navestad där unga män - de flesta mellan 20-25 år – står och slänger sten på polisen. De talar om flera unga kriminella som kan ha upp till 30 brottsanmälningar på sig men som ändå rör sig helt fritt ute i samhället. Det svenska påföljdssystemet är ett enkelt rundningsmärke för även tämligen grova brottslingar i unga åldrar. Brotten skrivs av och åtalen eftergivs. De talar om en lön på 25 000 kronor i månaden. Om kollegor som slutar. Om tomma platser på polisutbildningarna.

Mer att läsa: Ett kliv mot en ny tid.

 

Per Gudmundson visar idag på Svenska Dagbladets ledarsida med fakta och statistik från Brottsförebyggande rådet på hur ytterst få dömda grova brottslingar – till exempel våldtäktsmän – utvisas från Sverige.

Dödsskjutningarna av – i dubbel mening – djupt kriminella unga män rakar i höjden i Sverige.

Invandringspolitiken har misskötts under i vart fall ett decennium. Integrationen in till välfärdsstaten har i vissa delar kollapsat när politik och myndigheter har lämnat området vind för våg. Det har fått bli vad det har blivit utan att staten agerat med gränskontroller och på satsningar på jobbträning, träningsskolor, bostäder, svenskundervisning, strama bidrag och vad det nu kan ha varit.

Staten har istället omhuldat att även så kallade papperslösa – det vill säga människor som fått avslag på sina ansökningar att stanna i Sverige – ska ha rättigheter att nyttja skolor och sjukvård. En del kommuner använder till och med skattepengar för att ge socialbidrag till människor som inte har rätt att vara i landet.

Enligt mycket trovärdiga källor har polisen dessutom av resursskäl dragit ner sina kontroller vid den ”inre gränsen”; det vill säga person- och ID-kontroller inne i Sverige.

Handeln med svenska pass är fortfarande mycket omfattande.

Kort sagt finns det skäl att oroa sig för svensk kriminal- och invandringspolitik. Inte på det viset att undergången är nära eller att samhällets grundvalar står och skakar. Men på det viset att allt detta från dödsskjutningsrekord till polisbrister händer därför att det är möjligt. Det sker eftersom staten låter det ske.

 Widar Andersson

Svenska massproblem behöver utmanas

WidarDirekt Tino Sanandajis bok ”Massutmaning”  (Kuhzad Media 2016) kan läsas som ett slags delbokslut över ett ”experiment med långvarig och storskalig invandring från tredje världen och till välfärdsstaten.” Jag skriver ”delbokslut” eftersom Sanandaji inte på något sätt anser att loppet är kört. I närmast Assar Lindbecksiansk anda levererar Tino Sanandaji ett 25-punkts program för hur saker och ting kan ställas till rätta. Assar Lindbeck är också en av dem som får ett särskilt tack av författaren på försättsbladet. På försättsbladet förekommer även Magnus Henrekson; en professor och person som jag har lärt mig att ha stort förtroende för.)

Tino Sanandaji ägnar sig åt nationalekonomisk forskning sedan han för sex år sedan doktorerade i ”Public policy” vid University of Chicago.

”Massutmaning” är inte bara en fyndig ordlek från Sanandajis sida. Boktiteln strör med rätta lite salt i såren hos det etablissemang inom politik, media och myndigheter som i takt med att invandringens problem blev allt mer uppenbara började benämna massarbetslöshet, massbilbränder och massbidragsberoende som ett slags sporrande utmaningar istället för som de tunga samhällsproblem de utgör.

Enligt Tino Sanandaji har 22 procent av Sveriges befolkning – 17 procent utrikes födda och 5 procent andra generationens invandrare – utländsk bakgrund.

I sin bok beskriver Tino Sanandaji Sveriges misslyckande som invandringsland genom att spegla de 22 procenten ovan mot andra siffror. Utrikes födda utgör 53 procent av de med långa fängelsestraff, 54 procent av de arbetslösa, och mottar 60 procent av de socialbidrag som utbetalas. 71 procent av barnfattigdomen i Sverige finns i hushåll med utländsk bakgrund. 76 procent av medlemmarna i kriminella gäng har invandrarbakgrund.

Ledande politiker talar gärna om ”Flyktingkrisen” 2015 som alla invandrarrelaterade utmaningars moder och orsak. Inget kunde vara felaktigare.

Sanningen är att huvuddelen av de rekordmånga asylsökande som kom till Sverige det året ännu bara belastar det statliga mottagningssystemet.

Faktum är att Sverige allt sedan 1985 och fram till 2015 har haft – räknat per innevånare- en ungefär fyra gånger så hög asylinvandring som övriga länder i Västeuropa.

Mer att läsa: Chockerande skillnader.

Sanandaji skriver att Sverige på grund av den snabba invandringen har en befolkningsökning som ligger i nivå med ”utvecklingsländer som Bangladesh.”

Sverige är samtidigt är sämst i hela den industrialiserade världen med att få ut asylinvandrarna i arbete.

Det är just här som massutmaningen blir riktigt allvarlig.

Enligt flera vetenskapliga beräkningar som Sanandaji refererar till skulle det behövas ett 72 procentigt arbetskraftsdeltagande med skattebetalande och pensionsavgiftserläggande från de utrikes födda för att invandringen skulle vara kostnadsneutral visavi de infödda i landet. Det är mycket långt upp till sådana siffror. Trots en gynnsam ålderssammansättning – många av de invandrade är unga med flera potentiella arbetsår framför sig – så arbetas det alldeles för lite och till för låga löner jämfört med inrikes födda.

Påståenden om att invandringen lät som en plätt ska lösa vårt pensionssystems demografiska problem måste därför tyvärr sorteras in under fliken alternativa fakta

Pensionsmyndigheten har i en beräkning vägt av de inkomster i form av pensionsavgifter med de utgifter i form av pensionsutbetalningar som de utrikesfödda bedöms generera från 2017 och framåt. Varje person utgör en minuspost för pensionssystemet med ungefär 800 000 kronor, enligt Pensionsmyndigheten.

Det låga aktiva arbetskraftsdeltagandet leder i sin tur till en kostnad för invandringen på ungefär 70 000 kronor per person och år.

Det är dessa grundläggande ekonomiska omständigheter som förklarar varför en välfärdsstat som Sverige måste ha en strikt reglerad asylinvandring och anhöriginvandring.

Sveriges kollaps som invandringsland innebär också att moralen och humanismen har fått sig en törn, skriver Tino Sanandaji. Först använder vi hundratals miljarder kronor av pengar som annars skulle gjort stor nytta i de fattigaste delarna av världen för att bygga upp en svindyr mottagningsapparat för jämförelsevis ganska få människor.

Sedan skärper vi upp gränskontrollerna och gör mottagandet något mindre generöst. Samtidigt beter sig Sverige som om flyktingkrisen och folkvandringarna därmed har upphört. Vilket inte är fallet. De folkliga rörelserna mot nord och väst i världen är starkare än på mycket länge. Behovet av hjälp och stöd i de värsta krisregionernas närområden är stort och ökande. För hälften av de skattepengar som används för statliga migrationskostnader 2017 skulle Sverige ensamt kunnat ha finansiera FN: s flyktingorgan UNHCR under ett år.

Nå; loppet är som sagt inte kört. Det som krävs framåt är en realistisk politik för att så snabbt som möjligt öka arbetskraftsdeltagandet hos framförallt de utomeuropeiskt födda personer som får tillstånd att stanna i Sverige. De som får avslag ska däremot så fort som möjligt lämna landet. Här behövs en skärpning av lagarna som hindrar att den offentliga sektorn använder skattemedel för att finansiera så kallade papperslösa människors vistelse i Sverige.

Den svenska produktiviteten och BNP per innevånare har gradvis försämrats under det senaste decenniet. Detta är bekymmersamt och sannolikt det största enskilda hotet mot en framgångsrik etablerings- och integrationspolitik.

Tino Sanandaji avråder från stora avregleringar av arbetsrätten och lönesänkningar. Sådana insatser innebär att styrkan i den svenska ekonomin undermineras än mer. Sanandajis grundrecept är därför att framförallt satsa på högre tillväxttakt istället för särlösningar av olika slag. Långa perioder av tillväxt i ekonomin skapar automatiska förbättringar för människor som idag riskerar att marginaliseras. Att säga tillväxt är naturligtvis lättare än att skapa och underhålla tillväxt. Vi vet emellertid av erfarenhet att det som krävs är breda reformer med syftet att underlätta företagande, entreprenörskap, investeringar, forskning, innovationer och export.

Tina Sanandaji föreslår i grunden ett slags förstärkt och moderniserad variant av den modell för ”solidarisk lönepolitik” som lyfte Sverige under 1950- och 60-talen. ”Det är långt mer värdefullt med fler högavlönade jobb och högre tillväxt i produktivitet och löner för breda grupper än att bara skapa fler låglönejobb.” En gammal ”sanning” roterar i mitt huvud när jag läser Tinos bok: ”Sikta inte på de fattiga med reformerna för då ökar risken att de fattiga blir fler.” Dessa ord fick jag mig levererade för ungefär 25 år sedan av en klok och socialdemokratin närstående domare

Givetvis behövs det också ett ökat utbud av tillgängliga jobb här och nu. Sanandaji skriver om ”medelenkla jobb”. Att försöka återskapa enkla jobb som redan rationaliserats bort är lönlöst enligt författaren. Så är det nog.

Vuxenutbildningen bör satsa på ”medelkvalificerade jobb” inom industrin och välfärden. Sanandaji argumenterar för sänkt skatt för låginkomsttagare, han uppmanar de styrande att bryta det ideologiska motståndet mot fler poliser och en starkare rättsstat. Här är han inne på något mycket viktigt. Att ganska snabbt gå upp i antal och styrka i rättsstaten är ingen besvärlig politik. Problemet är ett kvardröjande motstånd mot detta; känslan av att det skulle vara ett misslyckande för socialpolitiska föreställningar om Sverige med en tyngre och mer kapabel rättsstat. Släpp det och släpp inflytandet för kriminologer och tyckare som argumenterar som om invandringen inte påverkar brottsligheten. Det hjälper dock nämligen föga med invändningar av sorten att det är fattigdomen som driver på brottsligheten och inte specifikt invandringen. Den sortens invandring som Sverige ägnat sig åt driver på fattigdomen och ojämlikheten i samhället vilket ökar brottsligheten. Det är effekterna ute i samhället/ute hos medborgarna som betyder något. Medan en politik för minskad fattigdom sätts på plats behöver samtidigt kriminaliteten näpsas här och nu.

I Tino Sanandajis 25-punkts program ingår en hel del smått och gott som till exempel ökad studietakt och mer strukturerad pedagogik i skolorna, uppskärpning av SFI, nolltolerans för patriarkala (heders) strukturer och pedagogiska förskolor.

Massutmaning är en mycket viktig bok. Med källbelagda siffror – som Sanandaji hämtat från aktuella forskningsfält och officiella beräkningar och som kritiskt kan granskas – visar han på punkt efter punkt att väldigt många centrala delar av den svenska välfärdsstatens verksamheter och värderingar är utsatta för hårt tryck. Det gäller allt från sjukvård och skola till pensioner och produktivitet. Fattigdomen och ojämlikheten ökar, arbetslösheten är manifest på nivåer vi inte tidigare sett.

 

Tino Sanandaji visar på sunda och realistiska samhälleliga och politiska förhållningssätt till de tunga samhällsproblem som kräver åtgärder på bred front.

Det finns inget extremt i resonemangen i hans bok. Om något alls är extremt så är det väl snarare den hittillsvarande ivern att försöka misstänkliggöra budbärare av Tino Sanandajis kaliber.

Jag hoppas att fler av de kloka, erfarna och upplysta människor som finns inom politiken, inom fackföreningsrörelsen, i mediehusen och inom akademin ska våga släppa sargen och medverka till en öppen debatt och en genomtänkt politik.

Alla problem löser förvisso sig själv om man bara väntar tillräckligt länge. Lösningen på de massproblem som Tino Sanandaji skriver om kräver dock – förutom tid – en genomtänkt politik som argumenteras hem av politiker som säger som det är och som vare sig svart- eller skönmålar hur landet ligger.

Widar Andersson

 

 

Kinberg Batra låser upp Löfvens fängelse

WidarDirekt Anna Kinberg Batra spänner intressant nog bågen ännu ett snäpp. På onsdagens DN Debatt upprepar och skärper hon sin uppfattning om att de fyra borgerliga partierna bör gå fram med ett gemensamt budgetalternativ redan nu.

Att Moderaterna inte anpassar sig till kritiken från Centerpartiet, Liberalerna och Kristdemokraterna – som för ett par veckor sedan avvisade Anna Kinberg Batras första utspel om saken – indikerar att Moderaterna har gjort mätningar som visar positiv opinion för agerandet.

Trycket ökar nu på de små borgerliga partierna. Trycket ökar också på Sverigedemokraterna. Om och hur och vad ska de agera i det nya läget? Trycket ökar också på Socialdemokraterna. Viktigast av allt är att Stefan Löfven tar chansen och ser till att orientera sig och Socialdemokraterna ut ur vänster- och cykelvägsterrängen.

Mer att läsa: Det skulle Löfven må bra av.

 

Nu gäller att stå på tå och vara beredd att hoppa, förhandla, diskutera, kompromissa och få till riktig politik vad det lider.

Jag ser mycket positivt på Anna Kinberg Batras manövrar. Äntligen händer det något som ruskar om och som sätter tryck på partierna att på allvar komma in i den riktiga politiken. Dags att komma bort från konstiga låtsasminoritetsregler som förhindrar och försenar ett angeläget reformsnickeri.

Det klagas på Anna Kinberg Batra. Hon kritiseras för att ett år före valet vilja kasta ut Sverige i ett politiskt kaos med hotande extraval, avgångar och konflikter. Kanske finns risk för sådant. För att det ska bli bra så krävs kanske att det först blir dåligt.

För att något ska hända på riktigt så behövs ofta starka och konkreta krissignaler. Eftersom Sverige på många sätt går bra just nu så är det framförallt en kris i det partipolitiska systemet – i den parlamentariska demokratin – som nu är under uppsegling. Kinberg Batra sätter hårt mot hårt och ökar krismedvetandet.

En kris i höst är väl inte så mycket sämre eller bättre än en kris efter valet nästa höst. Det är ett svårt läge för politikerna. Jag har stor respekt för deras svåra värv att förankra in sina partier i de nya tiderna med flera olika block i riksdagen. Det är kämpigt och det kommer att ta viss tid.

Lika bra att gå igenom ekluten nu när många siffror i ekonomin ändå går åt rätt håll och där behovet av en agerande regering inte är akut.

Vad som händer nu kan ingen veta. Det är det som är det spännande i det nya läget. Min största förhoppning är att Socialdemokraterna äntligen ska få ändan ur och ge sig ut och konkurrera på mittfältet igen. Trenden är illavarslande. Fyra procentenheter tapp sedan valet 2014. Enligt flera av SCB: s stora mätningar så har S sedan länge slutat attrahera allmänborgerliga väljare. Socialdemokraterna är alltmer inlåsta i ett vänsterkluster utan framtid. Också denna inlåsning är ett resultat av en moderat strategi: Reinfeldts och Schlingmanns Allians från 2004 puttade S vänsterut.

När Reinfeldts efterträdare Kinberg Batra nu tar ett nytt strategiskt grepp – postalliansen – så öppnar sig fängelset och Socialdemokraterna får en ny chans. En utveckling som bör applåderas.

Widar Andersson

Stjernkvists förnuft är vinst för Löfven

WidarDirekt ”Lars Stjernkvist är den sista riktiga sossen”, twittrade DN: s profilerade diversearbetare Viktor Barth-Kron i går kväll. Barth-Kron hade likt många andra sett Stjernkvist i Agenda, debatterande med Jonas Sjöstedt från Vänsterpartiet.

”För mig finns det ingen vackrare vision än att här och nu försöka lösa problem”, sa Stjernkvist till Sjöstedt apropå vänsterns krav på förbud för alla välfärdsföretag. Ett förbud är nämligen vad det av Ilmar Reepalu föreslagna vinsttaket innebär. Det var detta yttrande – lösa verkliga problem här och nu - av den Norrköpings nuvarande kommunstyrelseordförande den tidigare partisekreteraren, generaldirektören och riksdagsledamoten Lars Stjernkvist som fick Viktor Barth-Kron att twittra om den ”sista riktiga sossen.”

Det ligger mycket i den iakttagelsen. Inte att Stjernkvist skulle vara den sista i bokstavlig mening. Jag vet mycket konkret att det finns många socialdemokrater som delar Stjernkvists uppfattningar. Men alla är så tysta. Jag kan förstå den offentliga tystnaden hos den ganska stora skara av statsråd som anser att vinsttak är helt uppåt väggarna tokig politik. En regering talar med en mun och just nu har vänsterfalangen makten. Trots raset för S – tappat fyra procentenheter sedan valet 2014 – så förmår inte S partiledning att byta fot till det där mer vanligt socialdemokratiskt förekommande förhållningssättet att försöka lösa verkliga problem. Alla andra som bara anpassar sig har jag svårare för. På twitter – en hastig titt; jag har förhoppningsvis missat många – såg jag tidigt i morse bara Eva Nordmark – ordförande i TCO och en stark och självständig socialdemokrat – som gav stöd till Stjernkvists paradinvändning mot Jonas Sjöstedts hållning: Det finns ingen majoritet för ett förslag som V gillar. Löfven behöver en blocköverskridande uppgörelse och då krävs det kompromisser.

Lars Stjernkvist ställer frågan: Vilka problem löser ett vinsttak? De klena skolresultaten? Vårdköerna? Inlåsningen nattetid på vissa äldreboenden? Sjukskrivningarna i offentlig sektor?

Nej knappast. Vinsttak är symbolpolitik som gav V lite drygt 5 procent i förra valet. Denna pinsamt dåliga insats i valet skedde trots att V fick enormt mediegenomslag för sin enda fråga om vinststopp och hets mot företag.

Stjernkvist pekar däremot på en del andra och faktiska problem som bör tas itu med i en blocköverskridande överenskommelse. Riskerna för segregation, ekonomisk insyn, stabilitet, betygssystemets trovärdighet, ägarnas vandel och en hel del annat som kan och bör åtgärdas och förbättras.

Ska Stefan Löfven försöka lösa verkliga problem - istället för påhittade - så krävs det att han visar det genom att hänga av Sjöstedt och närma sig de borgerliga partierna med en öppen attityd.

 

Som Stjernkvist sa i Agenda i går kväll så finns det mycket talar för att det finns grogrund för en bred och bra förhandlingslösning i dessa frågor. Lars Stjernkvist kan själv visa upp ungefär hur det skulle kunna se ut. I Norrköping styr Socialdemokraterna tillsammans med Centern, Liberalerna och Kristdemokraterna. Denna kvartett har enats om ett gemensamt remissyttrande på Reepalus förslag om vinsttak.

Den gamla ordningen i riksdagen håller på att sägas upp. Socialdemokraterna behöver visa rörlighet och förmåga att göra upp om fler verkliga problem än energi och försvar. Släpp loss de duktiga statsråden och samordningsministrarna. Sluta med symbolpolitik som leder till avgrunden.

Lyssna på förnuftets röst från Norrköping.

Widar Andersson

 

Sista striden om papperslösheten?

WidarDirekt  

En brännande politiskt och principiellt mycket viktig fråga är nu på väg att avgöras i sista (?) juridiska instans. Dagens Juridik rapporterar att Högsta förvaltningsdomstolen i dagarna har meddelat prövningstillstånd i en fråga som gäller vilket ansvar en kommun har att ge hjälp till en kvinna med barn som vistas i kommunen och håller sig undan för att undvika avvisning.

Saken har rullat i olika instanser sedan maj 2015 då en person ansökte hos vård- och omsorgsnämnden i Vännäs kommun om försörjningsstöd för maj månad 2015 för sig själv och sina tre barn. Vård- och omsorgsnämnden (nämnden) avslog NN: s ansökan. NN överklagade avslaget och Förvaltningsrätten i Umeå gav NN rätt i en dom 8 juli 2015.; kommunen var skyldig att betala försörjningsstöd trots att NN befann sig illegalt i Sverige. Personen har ansökt om asyl i Sverige två gånger och fått avslag båda gångerna. Senaste avslaget var för snart fyra år sedan. Sedan dess lever familjen som ”gömda” i lilla Vännäs. Barnen går i skolan och den vuxna personen läser svenska. Enligt regelverket kan NN ansöka om asyl på nytt tidigast denna vår 2017.

Förvaltningsrättens argument var hårresande politiska: ”NN och barnen inte kan anses vara tillförsäkrade en skälig levnadsnivå om de återvänder till sitt hemland. (--) Denna bedömning kan inte påverkas av den omständigheten att en prövning enligt utlänningslagen har lett till att NN inte har ansetts ha tillräckliga skäl för att stanna i Sverige.”

Läs gärna: Mittfältet har gått och gömt sig.

Jag läste om domen i ett blogginlägg av förläggaren och debattören Merit Wager. Förvaltningsrättens domskäl var så besynnerliga att jag tog kontakt med domstolen i Umeå för att försäkra mig om att det inte var en bluff som snurrade på nätet. Registratorn på domstolen bekräftade att domen var korrekt.

Den 28 juli 2015 kommenterade jag saken på Folkbladets ledarsida: ”Om inte förvaltningsrättens beslut rivs upp av högsta juridiska instans behöver justitie- och migrationsminister Morgan Johansson skyndsamt låta utreda ny lagstiftning.”

Sedan dess har mycket vatten runnit under broarna. Den 24 november 2015 skulle regeringen med starkt stöd i riksdagen komma att skarpt lägga om invandringspolitiken. En stramare och mer verklighetstillvänd reglering av invandringspolitiken har genomförts. Och Förvaltningsrättens dom överklagades till Kammarrätten.

Den 26 maj 2016 meddelade Kammarrätten att de undanröjer Förvaltningsrättens domar. Det var således rätt av Vännäs kommun att neka personen socialbidrag. Samma dag kommenterade jag saken i ett inlägg här på WidarDirekt:

”Skulle denna (Förvaltningsrättens) dom ha vunnit laga kraft hade innebörden varit den att ”omständigheten” att personer inte har rätt att vara i Sverige inte påverkar rätten för egentligen någon av världens alla miljarder fattiga personer att få socialbidrag i Sverige. (--) Kammarrättens domskäl kan förvisso även de få en lekman att häpna. Men domstolen ägnar sig i vart fall åt juridiska övervägningar och resonemang. Domstolen skriver att rätten till bidrag enligt Socialtjänstlagen är ”subsidiärt i förhållande till andra av samhället tillhandahållna stödformer. Om behovet kan tillgodoses på annat sätt föreligger alltså inte förutsättningar för att erhålla bistånd med stöd av Socialtjänstlagen.”

Högsta förvaltningsdomstolens prövningstillstånd är mycket viktigt. Den papperslösa ”blågröna röran” behöver komma till vägs ände. Sans och balans behöver återföras till det mycket viktiga invandringspolitiska området.

Sverige är ett invandringsland och ska så vara. De senaste tio årens volymer har dock inneburit så pass stora påfrestningar på hela välfärdssamhället att all koncentration måste läggas på kraftigt förbättrad och förvettigad etablering av de som fått uppehållstillstånd i landet. Att ovanpå detta tillåta att med allmänna medel försörja människor som inte har rätt att bo i Sverige är mycket utmanande mot välfärdsstatens åtaganden mot sina finansiärer och medborgare.

Så justitieminister Morgan Johansson bör hålla ångan uppe. Osvuret är bäst. Högsta förvaltningsdomstolen kan komma att tolka lagarna på så sätt att kommuner är skyldiga att stå för såväl försörjning som offentlig välfärd åt människor som inte har rätt att vara i Sverige. Skulle ett sådant läge uppkomma behöver Morgan Johansson ha ett färdigt lagändringsförslag berett och klart.

Widar Andersson

Rapp och erfaren politisk kommentator. Sju dagar i veckan skriver han ledarartiklar i Folkbladet. Han skriver krönikor i flera andra tidningar. Widar citeras ofta i riksmedia och hans inlägg noteras både till höger och vänster i politiken. På WidarDirekt skriver Widar med oregelbundna mellanrum. Typ när något händer - eller en ny tanke dykt upp - och det är för långt att vänta till nästa ordinarie ledarsida i Folkbladet. 

  • Twitter
  • Widar Andersson

Bloggar