Widar Andersson

Widardirekt

Firma Åkesson och Sjöstedt på agendan

Widar Direkt Det politiska Sverige trevar sig fram i terrängen. När miljöerna då och då visas upp för allmänheten – som i söndagskvällens partiledardebatt i Agenda i SVT – så framträder några tendenser mer tydligt än andra.


1. Gruppen partiledare som bredbent kan stå och peka finger åt alla regeringar som är och som har varit har fördubblats. Tidigare hade Jimmie Åkesson ett solitärt privilegium i den genren. Nu får han dela plats med Jonas Sjöstedt. Vänsterledaren släppte på alla hämningar; skakade hand med Åkesson om att avskaffa värnskatten, spände ögonen i MP: s Isabella Lövin och sa att ”du är minister därför att jag tillät det” och häcklade Löfven och Kristersson med sluggerhumor.


2. Centerpartiets Annie Lööf agerar strategiskt och därför lite jämförelsevis nedtonat. Det känns som om hon på allvar vill ge det nya regeringsblocket en chans. Inga attacker på S således medan Moderaterna och KD fick ta emot moderligt framförda tillrättavisningar.

Mer att läsa: Narkotikahandeln kan knäckas.


3. Moderaterna vet inte riktigt hur de ska agera och bete sig. Vilket inte är så konstigt. Det forna regeringsblocket Alliansen – som har varit M: s fundament i 15 år – har upplösts i atomer. Ulf Kristerssons parti är heller inte så följsamt som det socialdemokratiska; han har det svårt att öppet röra sig mot ett annat regeringsblock. Det känns som om det kommer att gå dåligt för M under en period innan det börjar gå bra igen.


4. Jan Björklund agerar lite friare än Annie Lööf. Det kan i och för sig vara en synvilla som har med Björklunds personlighet att göra. Han kan bara inte låta bli att säga ”sanningar” om egna och andra regeringars tillkortakommanden. Grundanslaget är ändå uppslutning bakom Stefan Löfven och samarbetet i regeringsblocket.


5. Ebba Busch Thor fortsätter segla på uppvinden för sitt parti och för sig själv. Hon kör sina starka frågor om sjukvård och om äldreomsorg. Maktstrategiskt tänker hon på sig och på sitt. Vilket inte är så konstigt. KD har kanske en chans att plötsligt bli det största partiet på den borgerliga kanten. Vilket är ett starkt motiv för tunnelseende.


6. Isabella Lövin gillar inte politiska debatter.


7. ”Kampen mot högerextremismen” var den formel som gjorde det nya regeringsblocket möjligt. C och L fick en ursäkt för att inte samarbeta med M och KD och S fick en ursäkt att samarbeta med C och L. Under partiledardebatten återkom högerextremismen i delvis ny skepnad. Det hänvisades nu istället till att alternativet till det sittande regeringsblockets fyra partier var ett ”blåbrunt block” med M, KD och SD. Det parti som drabbas mest av det upplägget är Moderaterna. Vare sig KD eller SD tycks fara illa – tvärtom. I längden finns det förstås stora risker med strategin – som under partiledardebatten framförallt illustrerades av statsminister Stefan Löfven – att ”vi är kanske inte världens bästa regering med det mest sammanhållna programmet men alternativt till oss är mycket värre.” Sådana ramsor biter inte på väljarna under en hel mandatperiod. Regeringsblocket behöver hitta vägar att på allvar ta sig an de stora samtida samhällskonflikterna.


8. För att sluta där vi började. Firma Åkesson och Sjöstedt har runt 30 procents stöd i opinionen. De har partiledare som trivs i den nya miljön. Deras gemensamma framgångsfaktor har hittills varit att fly allt ansvar. Det kan komma att ändras. I många länder har underliga regeringar plötsligt ploppat upp. Sjöstedts och Åkessons samfällda och alls inte helt poänglösa hycklerianklagelser mot allt och alla kan ett, tu, tre leda till att något liknande händer här hemma.
Widar Andersson

Kinberg Batra har röjt mark för M

WidarDirekt Anna Kinberg Batra slutade med flaggan i topp. På fredagsförmiddagens pressträff där hon meddelade sin avgång höll hon ett trotsigt tal om den moderata politiken och om vikten av ett starkt och samlat moderat parti. Det kändes som om hon höll sitt bästa tal när hon inte var partiledare längre. På sätt och vis påminde Anna Kinberg Batras tal om Mona Sahlins anförande på det socialdemokratiska Förtroenderådet efter det att hon meddelat sin avgång. Sahlin var i och för sig mer självkritisk än vad Kinberg Batra var på pressträffen. Kinberg Batras starka tal kan dock uppfattas som självkritiskt i den meningen att trots all den goda politik hon talade om så har det inte gått så särskilt bra.

På pressträffen fick hon flera gånger svara på frågan om hon ångrade utspelet i januari i år då hon meddelade att det skulle ”samtalas” med SD i riksdagen; att det inte längre skulle låtsas som om SD inte fanns. Efter det framträdandet kom ett opinionsras – till Centerpartiet främst – och kritiken från den församlade änglakören i politik och media var oförsonlig.

Kinberg Batra medgav att saken var dåligt kommunicerad och dåligt förankrad. Men i själva saken backade hon inte. Vilket heller inte nästa partiledare bör göra. Det kommer säkert att ta några år till av gnuggande av opinionen. Men nu när skadan så att säga redan är tagen så vore det tokigt att avbryta processen. Alternativet är ju att stanna kvar i Decemberöverenskommelsens dimma och det kan inte locka någon hugad och duglig efterträdare att träda till med sådana mandat. Anna Kinberg Batra har röjt mark för en möjlig väg mot regeringsmakten för M. Så är det.

Nu kommer en extra partistämma att välja en ny partiledare och flera andra nya i partiledningen. Ulf Kristersson är det namn som nämns oftast, Och det är ett bra alternativ. Men nu väntar några spännande dagar och kanske veckor innan vi vet hur M tänker fixa till klädedräkten inför valet.

Widar Andersson

Änglakören har dessbättre splittrats

WidarDirekt

Dagens Nyheters liberala ledarsida publicerar i dag måndag 21 augusti en osignerad text med rubriken "Inte en millimeter åt extremisterna". Tidningens ledarredaktion beklagar sig inledningsvis för att den som håller "fast vid det liberala svaret" när det kommer till frågor om invandringsrelaterade frågor inte får särskilt många "upptummar" i de sociala medierna. Tidningen säger sig hellre "sjunga med änglarna än yla med hundarna."

DN tecknar således en värld där det bara finns två positioner. Antingen körsång med den liberala änglakören eller ylande i extremismnära miljöer.

Just den uppdelningen – med oss eller mot oss – är faktiskt en bra illustration av det tidigare politikmediala invandringskomplexet.

Jag har absolut inget emot änglasjungande i form av till exempel enskilda människor, organisationer , kyrkor, tidningar, partier och artister som ur det civila samhällets djup och bredd stiger fram och talar för att murar ska rivas, för amnesti, för familjeåterförening och för att "vi klarar av att ta emot de som kommer." Till skillnad från DN tycker jag heller inte att de här liberalerna av olika snitt och fasoner skulle vara någon utrotningshotad skara ute på de sociala medierna. Och i gränslandet mellan social – och traditionell media är det definitivt inte så att liberalerna befinner sig i något underläge. Och det är bra. Det gillar jag.

Det jag inte gillar är däremot när regeringsmakten, de stora privata och publicservicemedierna, kändisarna och i stort sett hela det officiella Sverige sjunger i änglakören och samfällt pekar finger åt varje tänkbar kritiker som vore de ylande hundar som bör tystas, misstänkliggöras, hånas och/eller förpassas till det rabiessmittade SD-partiets bakgårdar.

Det var inte längesedan det var på det viset. Hösten 2015 hann verkligheten efter många år ifatt de som har det yttersta ansvaret att sköta landet på bästa möjliga sätt. Regeringen fick i all hast återinföra den reglerade invandringspolitiken i november det året. Hetsen var stor och omläggningen var på många sätt drastisk.

Mer att läsa: Alla dessa goda kändisar.

Nu har vi en betydligt bättre situation. (Även om effekterna av något decenniums allvarligt misskött migrationspolitik kommer att prägla och påfresta Sverige många år framåt) Regeringen har lämnat änglakören – utan att för den sakens skull förvandlas till några ylande hundar. De ylande hundarna är faktiskt väldigt få. Det är därför ohederligt av DN att försöka länka samman den stora bulken av vettig och balanserad och rimlig kritik av den förda invandringspolitiken med några vidriga personer som står och vrålar saker som "Ut med packet" på Medborgarplatsen i Stockholm.

DN smiter också från de svåra frågorna. Ledarsidan skriver att asylsökande personer (självklart) har samma rätt som andra att protestera och demonstrera. Men tidningen lämnar walkover på till exempel frågan om även människor som fått avslag på sina asylansökningar i sista instans också har rätt att demonstrera fast de faktiskt befinner sig illegalt i Sverige? Och vad betyder det att statsministern vid ett otal gånger gjort klart att de som får nej ska lämna landet?

 Mer att läsa: Då exploderade Uppfostringsmedia.

Då är det lättare för DN att träda in i änglakören och låtsas som att alla som demonstrerar på Medborgarplatsen är asylsökande och inte människor som befinner sig olagligt i landet.

Som sagt. Jag har inget emot det. Änglasjungandet alltså. Så länge inte regeringen, polisen, Migrationsverket, Säpo och Försvarsmakten står där och sjunger med DN: s redaktionsledning. Och så länge inte ylande hundar beskrivs som det enda alternativet till änglarna.

Och handen på hjärtat kära DN; är det verkligen jakten på "upptummar" på sociala medier som styr ert skrivande?

Widar Andersson

 

 

 

 

 

 

Trygg Löfven borde släppa vänstertugget

WidarDirekt Jag hade tyvärr inte möjlighet att åka upp till Eskilstuna för att lyssna på Stefan Löfven när han höll sitt sommartal tidigare på söndagen. Det var synd att det inte gick att få till. Politik är som bäst live. Känslorna hos publiken, bekanta att tjattra med, stämningen på pressträffen; allt det där gör politikupplevelsen så mycket mer innehållsrik och flerdimensionell.

Nu har jag istället läst talet och hört och läst diverse olika referat. Det tycks ha varit ett bra tal i det stora hela. Stefan Löfven och Socialdemokraterna håller fast vid parollen Trygghet som slogs fast på partikongressen i våras. Det är bra. Löftet om ”10 000 fler polisanställda” från partikongressen återkom nu med en finansiering för nästa år. Fler budgetbesked antyddes; möjligen höjs barnbidragen och skatten ska sänkas för pensionärer.

Jag gillar Stefan Löfvens framstegsiver och att han i talet resonerar om modernitet; svenskarnas lust att vända ”ansiktet mot framtiden” som en viktig del av förklaringen till att Sverige klarat sig så bra i den globala konkurrensen under snart ett sekel.

Desto tristare då att Löfven och hans nuvarande spinndoktorer satsar så hårt på att vända ansiktet bakåt när det gäller välfärdsföretagande. Där kör Socialdemokraterna symbolpolitik för hela slanten.

Klassrummets resurser ska inte hamna i skatteparadis, sa Löfven enligt manuset på socialdemokraternas hemsida. Det gör de inte heller. I verkliga livet är det tvärtom så att några av de allra bästa skolorna vi har drivs av stora och stabila utbildningsföretag. Dessa företag använder skattebetalarnas pengar betydligt mer effektivt än vad de flesta kommuner gör.

En socialdemokrati som inte envisas med att låsa in sig i den helt hopplösa vänsterburen skulle agera mer modernt och framtidsinriktat. Ta tag i de verkliga problem som finns med kötider, betyg och skolval och med de säg 100 riktigt lågpresterande grundskolorna som är direkta och pengaslukande hål mot jämlikhet och välstånd.

Nu satsas allt på svepande och osann symbolpolitik där verkligheten inte betyder något. Men eftersom medborgarna lever i sina verkligheter med välfärdsföretag av alla de slag så är symbolpolitik återvändsgränd för varje parti som tänker sig att ha ansvar i en regering. Löfven - och även civilminister Ardalan Shekarabi - upprepar nu Jonas Sjöstedts ord från förra valrörelsen om att "7 av 10 medborgare håller med om att vinsterna ska bort." Vilket ju är rena tramset. Den som inte tror mig kan fråga Sjöstedt. Med en extrem medieuppbackning ägnade Vänsterpartiet hela valrörelsen åt att kampanja för företagsförbud - vilket ett vinstförbud handlar om. V gjorde ett av sina sämsta val i modern tid. Varför Shekarabi och Löfven känner sådan iver att kasta sig in i den dödspositionen är obegripligt.   

Släpp den där vänstertugget Löfven. Alla vet ju ändå att det i det moderna Sverige inte finns någon majoritet för att slå igen en stor del av de allra bästa utbildningarna och vårdplatserna och omsorgsinsatserna som finns i landet.

Annars var det som sagt ett bra tal. En stark passage handlade om regeringens ambition att åter satsa på upplysning om Förintelsen. I det skrivna talet motiverade Löfven insatsen bland annat med att ”Vi har tagit emot många flyktingar från länder där kunskapen om Förintelsen är låg  Därför måste vi se till att alla i vårt land får grundläggande kunskaper om nazismens brott mot mänskligheten. Därför kommer regeringen att återinföra stödet till hågkomstresor för skolungdomar till Auschwitz.”

Det är en bra och frank och pragmatisk förklaring utan några stora åthävor eller omskrivningar. Mer sånt. Där är S hemmaplan. Symbolpolitik bör däremot lämnas till ytterkantspartier som till sin natur lever i symbios med just symboler som giriga direktörer och lömska invandrare.

Widar Andersson

Medborgarskap är ingen rabattkupong

WidarDirekt Moderaterna luftar nu intresse för förslagen om att terrorister med dubbelt medborgarskap ska kunna fråntas sitt svenska medborgarskap i syfte att förhindra att de kan återvända till Sverige efter att ha stridit för IS eller andra terrorgrupper. Liknande idéer har tidigare framförts av Sverigedemokraterna. Även Liberalerna har tänkt högt i detta ämne.

Justitie- och inrikesminister Morgan Johansson avfärdar förslagen. ” Det förvånar mig att Moderaterna inte orkar stå upp för svensk grundlag”, sa Johansson till TT på tisdagen (8/8).

Mer att läsa: Lag och Ordning för Johansson.

Morgan Johanssons ovilja att ge sig in i medborgarskapspolitiken är begriplig ur flera aspekter. Hösten 2011 hamnade han i den socialdemokratiska torktumlaren när han som rättspolitisk talesperson gav visst stöd åt dåvarande kommunalrådet Ilmar Reepalu (S) i Malmö när denne föreslog temporära medborgarskap. Medborgarskapet skulle kunna återkallas om en person gjorde sig skyldig till grov kriminalitet. Morgan Johansson agerade av allt att döma på uppdrag av dåvarande partiledaren Håkan Juholt.

Juholt bytte dock snabbt fot och tog kraftigt avstånd från Reepalu – och Johansson – när det började blåsa. Anders LindbergAftonbladets ledarsida menade att Morgan Johansson förordade ”apartheid” och konstaterade med sedvanlig verklighetsförankring att:

”Morgan Johanssons förtroende är allvarligt skadat. Han är nu känd för Svenska folket för att han försökte närma partiets politik till Sverigedemokraterna.”

Medborgarskap är känsliga saker i en rättsstat. I medborgarskapet regleras vittgående rättigheter; främst tillgången till det svenska passet och till den ovillkorliga rätten att vistas i Sverige; en rättighet som är intimt förknippad med rätten till ekonomisk försörjning på goda nivåer.

Det är närmast löjligt lätt att bli svensk medborgare. För den som i vuxen ålder ansöker om medborgarskap ställs inga som helst krav mer än att den sökande ska ha vistats i Sverige i fem år. I andra änden är det omöjligt att ofrivilligt bli av med sitt medborgarskap.

Jag kan i sak tycka att SD och M har rätt när det gäller möjligheten att plocka medlemskapet av uppenbara terrorister. För den som vill ge sig på något sådant väntar dock långa grundlagsändringsprocesser och sega kamper mot den utbredda rättighetsmaffians anklagelser och osammanhängande påståenden.

Morgan Johansson bör därför istället samla politiskt stöd för att göra det svårare att bli svensk medborgare. Universitetslektorerna Dan-Olof Rooth och Per Strömblad visade i sin rapport till Globaliseringsrådet ”Språk, krav och medborgarskap” att mycket talar för att det finns fördelar med en politik där medborgarskapet ses som ”kronan på en lyckad integrationsprocess” snarare än som ett slags helt kravlös rättighet.

Rooth och Strömblad skriver:

Vi har kunnat konstatera att efterfrågan på svenskt medborgarskap förefaller vara hög bland invandrade från länder utanför västvärlden, men att dessa individer samtidigt tenderar att ha bristande kunskaper i svenska.”

Medborgarskap i Sverige är värt oerhört mycket. Det bör förtjänas och inte delas ut som vilken rabattkupong som helst.

Widar Andersson

Anders Borg är en människa

WidarDirekt Den förre finansministern Anders Borg har uppenbart problem. Vad de består i har jag ingen aning om. Hur som helst har han betett sig extraordinärt svinigt berusat på en privat fest med många gäster och arrangörsmedarbetare. Eftersom han är en offentlig person så nådde de uppseendeväckande uppgifterna om Anders Borg fram till Aftonbladet.

Borg insåg vad som var på gång och förekom Aftonbladets publicering genom att be om ursäkt för sitt beteende i ett inlägg på Facebook.

När Aftonbladet sedan gick ut med alla detaljerade uppgifter om Borgs beteende på festen så kan vilken empatisk människa som helst känna den hemska ångest och skam som Anders Borg har att tampas med nu. Han har barn, föräldrar, vänner och tunga uppdrag i näringslivet.

Till skillnad mot andra människor som plakat och totalt gör bort sig på liknande sätt så hamnar Borgs elände i pressen. Det är som det är med den saken. Han är en offentlig person som länge sökt strålkastarljuset och därför får stå ut med att ljuset söker sig till honom även när det är mindre bekvämt.

Historien rullar snart slut i medierna. En omdömeslös polis har i och för sig triggats att göra en polisanmälan mot Borgs beteende. Det kan hålla saken i gång ytterligare något dygn.

Anders Borg har handlat oerhört omdömeslöst. Men det har andra också gjort. Barnsliga politruker på sociala medier försöker koppla ihop Borgs personliga sammanbrott med Moderaterna. De som uttalat stöd och empati för Borg utmålas som ”hycklare” i fina kulturkretsar. Vilket är obegripligt.

Karln har gjort bort sig rejält. Men han har knappast skadat någon mer än sig själv och sin familj. Han får slita med sin ångest och ruelse; precis som vilken annan också hade fått göra i en liknande situation.

Fallet blir extra stort för offentlighetens kvinnor och män som brakar ihop på bästa sändningstid. Skammen och ångern kommer de aldrig undan. Men det går att komma igen; går att ta sig igenom svåra stunder och komma ut som en klokare person på andra sidan. Det är det ena.

Det andra och allra viktigaste är att vi andra aldrig får glömma att det är människor vi talar om och förhåller sig till. Anders Borg är inte en staty av en tidigare moderat och framgångsrik finansminister. Han är en människa.

Widar Andersson

 

Rapp och erfaren politisk kommentator. Sju dagar i veckan skriver han ledarartiklar i Folkbladet. Han skriver krönikor i flera andra tidningar. Widar citeras ofta i riksmedia och hans inlägg noteras både till höger och vänster i politiken. På WidarDirekt skriver Widar med oregelbundna mellanrum. Typ när något händer - eller en ny tanke dykt upp - och det är för långt att vänta till nästa ordinarie ledarsida i Folkbladet. 

  • Twitter
  • Widar Andersson

Bloggar