Widar Andersson

Widardirekt

Orwell kunde inte gjort det bättre

WidarDirekt Norrköpings grundskolor fortsätter att underprestera gentemot rikssiffrorna. (Som dessvärre inte är särskilt bra de heller.) 77 procent av avgångseleverna i Norrköping är behöriga till gymnasiet. I hela riket är 84 procent behöriga. 69 procent (Norrköping) har godkända kunskaper i alla ämnen; i riket 76 procent. I Norrköping är det genomsnittliga meritvärdet i avgångsklassernas betyg 218 poäng. I riket är poängen 229.


"Betygsresultaten har förbättrats", skriver kommunen apropå detta i ett pressmeddelande. (18 juni) En sådan marknadsföring är inte seriös. Sådana pressmeddelanden leder mina tankar till George Orwells nyspråk i romanen 1984: ”Krig är fred. Frihet är slaveri. Okunnighet är styrka.”


Visst. Den som letar hittar några korn av sanning i kommunens beskrivning av de egna skolornas resultat. Jag hade kunnat leva med en rubrik som "Betygsresultaten har inte försämrats." Att spinna nyheter om förbättringar ur en dramatisk historia om att nästan en fjärdedel av avgångseleverna inte är behöriga till gymnasiet; det skickar däremot och dessvärre ut signaler om att Norrköping inte tar utbildningsproblemen på allvar.


Intrycket av bristande allvar understryks av en artikel i Folkbladet (17 juni). I artikeln nämns att en av grundskolorna har gjort glädjande framsteg när det gäller antalet behöriga elever. Det omnämns också att "sex av kommunens elva högstadieskolor har backat." Kommunens utbildningsdirektör Sofie Lindén kommenterar kunskapsutvecklingen: "Jag hade önskat att behörigheten hade gått upp, självklart, men jag ser samtidigt att vi minskat spridningen och på så sätt ökat likvärdigheten."


Lindéns uttalande är en utmärkt - och lite småruggig - illustration till de risker som är förknippade med att skolans folk har slutat tala om "kunskap" för att istället betona "likvärdighet" när skolresultaten kommer på tal.

Det hon säger på vanlig svenska är att det är glädjande att några elever blir lite bättre medan de flesta andra blir lite sämre eftersom skillnaderna då minskar. I den absurda förlängningen av sådana resonemang finns en fulländad slutpunkt där likvärdigheten är total eftersom alla är urusla.

Så här är det:

1. Likvärdighet är inget seriöst mål. 2. Likvärdighet är ett resultat av en kunskapsskola för alla barn. 3. Norrköpings kommun växer med ärlighet och kunskap.

Widar Andersson

Sverige är farligare än Danmark

WidarDirekt Idag den femte juni går danskarna till val. Danmark är en väl fungerande välfärdsstat med höga skatter och generösa sociala förmåner. På Dagens Nyheters ledarsida konstateras idag att ”Det danska exemplet visar att det är farligt att följa i tangentens riktning bara för att till varje pris behålla makten.”

Det lustiga är att den osignerade texten inte ger några exempel på vad som är farligt med det ”danska exemplet”. Danmark är liksom bara ”farligt” eftersom den politiske redaktören på tidningen tycker att Danmark är farligt eftersom landet för en stram invandringspolitik.

Mer att läsa: Staten ska inte smyga i busken.

Kvartals medarbetare Ola Wong kommenterade för några veckor sedan den skruvade bilden av Danmark i de svenska medierna. Han pekade på risken för att ”utrikesbevakningen reduceras till en spegel för inrikespolitik. Omvärlden får agera projektionsyta för fantasier om vad som kan hända om Sverige genomför en viss politik, eller agera spegel för hur svenskarna vill se sig själva. Problemet med den inställningen är att intresset för omvärlden som en aktör på sina egna premisser då försvinner. Och därmed också behovet av att förklara den på ett rättvisande sätt. ”

En elegant sammanfattning av Wong.

DN: s ledarsidesskribenter vill ha en mer liberal invandringspolitik, de vill inte ha något som helst inflytande för Sverigedemokraterna och de vill gärna varna för maktfullkomliga socialdemokrater.

Därför är Danmark farligt för DN: s skribenter. Alldeles oavsett vad som egentligen händer i verkligheternas Danmark så är det farligt eftersom valet tycks kunna landa i en S-statsminister som har konstaterat det uppenbara att ett land med så generös och universell välfärdspolitik lever i symbios med en stram invandring och en effektiv integration. Vilket de allra flesta förstår.

Vilket också var allmän och vedertagen kunskap hos socialdemokrater och moderater i Sverige för bara tjugo år sedan.

Danmark är Danmark och Sverige är Sverige. Som välfärdsländer i norra Europa spelar vi dock på samma arena; har att anpassa oss till liknande krav och villkor.

I det perspektivet är Sverige betydligt farligare för Sverige än vad Danmark är.

Widar Andersson

Begleraffären har ett särskilt allvar

WidarDirekt Inga oväntade saker inträffade då riksdagen på tisdagen röstade om sitt förtroende för statsrådet Annika Strandhäll. Ingen romersk Gud steg ner från himlen i form av liberala vildar eller protesterande centerpartister. Moderaterna, Kristdemokraterna, Sverigedemokraterna och Liberalerna fick ihop 173 röster för ett misstroende. Det hade krävts två röster till.


Hade Ulf Kristersson varit åklagare och Annika Strandhäll stått inför skranket på tinget så hade utgången varit tämligen klar. Moderatledarens bevisföring är stark i sak. Hans starkaste argument är när han pekar på den unika och öppna uppställningen för Begler från aktiva och höga tjänstemän. Sådant kan inte vara viftas bort. Ingen bestrider att regeringen har rätt att tillsätta och att avskilja generaldirektörer från sina uppdrag likt vad som skedde med Försäkringskassans generaldirektör Ann-Marie Begler. Men det finns regelverk att följa. I regeringskansliet är regelverken mycket viktiga och centrala. Det finns goda skäl till att det är på det viset. Ett regeringskansli med tillhörande statliga myndigheter är nämligen mycket politiknära verksamheter. Alla dessa regelverks uppgift är att begränsa möjligheten till direkt partipolitisk styrning av staten.

 

Mer att läsa: Firma Strandhäll & Begler


Vid pläderingen före omröstningen var det slående att ingen av talarna på nej-till-misstroende-sidan yttrade ett ord till försvar för Annika Strandhäll. Annelie Karlsson talade för S. Hon valde att kritisera Moderaterna för deras ”anmärkningsvärda” sätt att ”kringgå KU” och för att M nu riskerar den nya och goda traditionen med ”eniga granskningsbetänkanden från Konstitutionsutskottet.”

 


Centerpartiets Anders W Jonsson förklarade C: s nedlagda röster i förtroendevoteringen med att partiet vill invänta granskningsbetänkandet från KU om Annika Strandhäll. Att använda det ”skarpaste verktyget” som riksdagen förfogar över och förklara sitt missförtroende för Strandhäll några dagar innan KU: s beslut kommer; det vore en märklig hantering enligt W Jonsson.
Han upprepade partiets tidigare kritik mot avsättningen av Begler men ville som sagt inte föregå KU: s besked.
Talespersonerna för V och MP markerade båda två att de tänkte vara ”mycket korta” i sina pläderingar. Vilket de också var. MP skällde lite på Moderaterna. V skällde på alla inklusive sossar och kapitalismen.
Christer Nylander i Liberalerna gjorde en annan bedömning och sällade sig till de som ville uttrycka misstroende här och nu.


Att Centerpartiet och Socialdemokraterna skulle hålla ihop har jag tagit för givet. Jag tänkte mig dock att sammanhållningen skulle uppnås genom att Annika Strandhäll valde att självmant avgå, för att på så sätt befria Centerpartiet från att återigen behöva ”rädda en sosseregering” genom ett aktivt ställningstagande mot de övriga tre borgerliga partierna.


Politiker ägnar sig åt politik; inte åt rättegångar. Vilket naturligtvis också gäller moderater. Kanske var beskedet om att M tänkte begära en misstroendeförklaring mot Annika Strandhäll användbart i EU-valets slutspurt? Kanske var det värt en förlust i voteringen för att ”spela 1–1” med Socialdemokraterna? Moderaterna fick L medan S behöll Centerpartiet.


En sak i Ulf Kristerssons plädering är värd att tas på riktigt allvar. Med tanke på den unikt starka och öppna uppställningen för Ann-Marie Begler från före detta och nuvarande chefer på Försäkringskassan  finns det risk för att ett rättning-i- ledet-missmodstystnad sprider sig ute i myndighetssverige när politiken även i detta fall låter politiken gå före rimlig rätt.
Det vore i så fall mycket illa.


Ledande partipolitiker känner rimligtvis till vad KU: s granskning av Annika Strandhäll kommer att landa i för slags kritik och anmärkningar. Betänkandet justeras idag eller i morgon och debatten i kammaren är nästa vecka. Det finns skäl att misstänka att betänkandet kommer att följa stridslinjerna från förtroendevoteringen och att hela saken kommer att upplösas i pajkastning och analyser av sorten ”det är inte ens fel att två bråkar.”


Jag inser värdet av och sympatiserar med att Centerpartiet och Socialdemokraterna på allvar försöker utröna om de kan bygga en platta för framtida regeringar ihop och tillsammans. I den riktiga politiken får man ibland göra saker och ting som man helst inte skulle vilja göra. När man gör sådana saker tillsammans med andra som också behöver korsa en och annan finger för att få det gjort så lär oss gruppsykologins A-kurs att man gärna trycks ihop lite extra mycket av det man gjort och upplevt tillsammans. Det är vi mot världen typ.
Som erfaren tidigare amatörsocialarbetare vet jag att risken med relationer som byggs på det sättet är att de kan spåra ur om inte haspen är på.


En viktig läxa är också att så långt det bara går försöka undvika förtroendeomröstningar av det här slaget. De bör väl egentligen bara användas då det är i stort sett glasklart att statsrådet/regeringen kommer att falla.
I andra fall är det bättre att knyta näven i fickan, gnissla lite tänder och öka trycket genom opinionsbildning som inte tar hjälp och stjälp av parlamentariska regelverk.
Widar Andersson

 

Rid på paragrafer - inte på politruker

WidarDirekt Maria Hemström Hemmingsson är tillförordnad generaldirektör i Försäkringskassan. Nyligen tog hon till orda i en debattartikel i Aftonbladet. Hennes artikel är en bland annat en reaktion på att tidningens politiske redaktör Anders Lindberg på ledarsidan har klagat på att ”utgångspunkten på Försäkringskassan verkar inte längre vara att hjälpa människor utan att rida på paragrafer”.
Maria Hemström Hemmingsson argumenterar som sig bör – på ett övertygande sätt dessutom – för att Försäkringskassan självklart rider på paragraferna. Eller med andra ord så följer Försäkringskassan de lagar som riksdagen stiftat och de regleringsbrev som regeringen fattar beslut om.


Anders Lindbergs önskan om att Försäkringskassan – och andra statliga myndigheter – inte ska rida på paragraferna är liktydigt med en uttalad önskan om att myndigheterna inte ska följa lagarna. Vilket jag inte för ett ögonblick tror att Anders Lindberg menar. Men hafsiga och slafsiga och partipolitiskt motiverade angrepp är tyvärr mer regel än undantag från den sidan.
Tidigare denna tisdag 21 maj deltog jag på ett seminarium med anledning av att Gabriel Heller Sahlgrens och Nima Sanadajis pärla till bok Glädjeparadoxen släpptes ut i det fria.
Boken handlar om skolan. (Jag skriver om boken på Folkbladets ledarsida på onsdag 22 maj).

I ett kapitel uppmärksammar författarna att den statliga myndigheten Skolinspektionen riktar kritik mot de allra flesta av de tjugo mest framstående grundskolorna i Sverige. Kritiken gäller att dessa skolor inte ger eleverna tillräckligt inflytande över undervisningen. I boken Glädjeparadoxen – läs den för guds skull! – argumenteras starkt och övertygande för att dessa skolors framgång till stor del beror på att just ett genomtänkt och lärarlett pedagogiskt arbete överflyglar elevinflytandet.


Gabriel Heller Sahlgren medverkade på seminariet. Han konstaterade att Skolinspektionen framstår som ”paragrafryttare” av rang i sin kritik av dessa skolor. Borde de inte i stället framhålla dessa skolor som förebilder och modeller för alla andra tusentals grundskolor? Det kan man tycka. Jag tycker det vore utmärkt om det vore på det viset.


Men Skolinspektionen är lika lite som Försäkringskassan några privata verksamheter. De är styrda av just lagar och paragrafer. Och – vilket Gabriel Heller Sahlgren underströk – så kan inte Skolinspektionen hitta på några egna grunder för sin granskning än den som riksdag och regering bestämt.


Precis så är det. I dessa intensiva politikdagar då inte minst Aftonbladets ledarsida med emfas och tät frekvens skäller på det rättsosäkra läget i några andra EU-länder så är det extra angeläget att framhålla och understryka att statliga myndigheter inte är några förlängda armar till politiska partier av vare sig det ena eller andra slaget. Statliga myndigheter är självständiga i det dagliga visavi politiken. Statliga myndigheter ändrar profil på sin verksamhet när politiken så beslutar.


Så länge politiken instruerar Skolinspektionen att kontrollera graderna av elevinflytande ute i skolorna så ska inspektionen göra det. Så länge politiken instruerar Försäkringskassan att få ner antalet skattebetalda sjukdagar så ska Försäkringskassan göra det.
Myndigheterna ska kort sagt rida på paragraferna. Alternativet -att rida på politrukerna – vore förödande.
Widar Andersson

Därför väljer Löfven nog Annie Lööf

WidarDirekt Socialförsäkringsminister Annika Strandhäll kommer av allt att döma att stiga av som statsråd innan riksdagen hinner rösta om förtroendet för henne den 28 maj. Av omsorg om det sköra och unga januariavtalet vill nog inte Socialdemokraterna pressa Centerpartiet för hårt. Centerpartiet har makten. De partier som vill avsätta Strandhäll har 173 mandat. Det behövs två röster till för att Strandhäll ska tvingas bort. Pressen på Annie Lööf är stor från båda håll. Hur hon än gör kommer det att bli hård kritik. Stefan Löfven kan befria henne från dilemmat genom att Strandhäll avgår frivilligt. Det kan ju vara så att ett sådant utfall är vad som ändå skulle ha kommit när Konstitutionsutskottets granskningsresultat av Strandhäll vs Begler affären blir offentligt i början av juni. Och varför då dra ut på pinan?


Socialdemokraterna har tagit på sig mycket kritik och risker genom sina liberala eftergifter i januariavtalet. Det som ligger i potten är en möjlighet till fortsatt socialdemokratisk regeringsbildarkompetens. Om en koalition mellan S, C och MP – med stöd av V – så sakta kan skavas och gnuggas fram så betyder det att S inte behöver kasta in handduken som många andra S-partier i Europa har fått göra. Löfven har därför goda skäl att ge en hjälpande hand till Annie Lööf när så är möjligt.

 

Mer att läsa: Strandhäll bör tänka sig för.

 


I själva sakfrågan – hur det egentligen gick till när Annika Strandhäll gav Ann-Marie Begler sparken som Generaldirektör på Försäkringskassan 27 april 2018 – har jag vare sig någon egen information eller någon tvärsäker uppfattning.
Ann-Marie Begler har ett starkt CV som överdirektör på Socialstyrelsen och Rikspolisstyrelsen och som generaldirektör på Brottsförebyggande rådet, Skolinspektionen och på Försäkringskassan.

Hon har ett namn som handlingskraftig, sakinriktad och som lojal mot sin uppdragsgivare. Den öppna konflikten mellan Begler och Strandhäll är därför anmärkningsvärd. Tolkningen att Begler känt sig förödmjukad och otillbörligt behandlad ligger nära till hands.

 

Mer att läsa: Firma Strandhäll och Begler.


Jag gladdes när Annika Strandhäll utsågs till statsråd på hösten 2014. Hon har kämpat sig fram från uppväxten i Bergsjön i Göteborg och har gjort sig ett namn som en ung och stark facklig ledare i tjänstemannafacket Vision. På den socialdemokratiska statsrådsnivån är hon så långt från att vara en politisk broiler som det överhuvudtaget är möjligt.

 

Mer att läsa: Stannar inte i det övergivna.


Annika Strandhäll är relativt ung och kan komma igen. Att tvingas bort från regeringen på det sätt som nu kanske sker kommer inte att skicka henne i rännstenen. I instabila politiska miljöer som den svenska är just nu så kommer sannolikt misstroendeavgångar och regeringskriser att bli mer vanliga. De som drabbas bör i normalfallet inte ta det personligt. Möjligheten för S att kanske bygga nya regeringsblock med C överflyglar den enskildes önskan att vara kvar som statsråd.
Widar Andersson

Rapp och erfaren politisk kommentator. Sju dagar i veckan skriver han ledarartiklar i Folkbladet. Han skriver krönikor i flera andra tidningar. Widar citeras ofta i riksmedia och hans inlägg noteras både till höger och vänster i politiken. På WidarDirekt skriver Widar med oregelbundna mellanrum. Typ när något händer - eller en ny tanke dykt upp - och det är för långt att vänta till nästa ordinarie ledarsida i Folkbladet. 

  • Twitter
  • Widar Andersson

Bloggar