Setareh Yousefi

Frankly my dear...

Det är skillnad på män och kvinnor

Norrköping Charlize Theron under inspelning av "Tully"

Fredag 18 maj hade Jason Reitmans senaste premiär. "Tully" handlar om en kvinna som ganska ensamt uppfostrar sina barn medan hennes man arbetar. Det tredje barnets ankomst gör inte saker lättare, därför anlitar familjen en natt-nanny för att livet ska bli något mer drägligt.

En uppmärksammad del av filmen är att huvudrollsinnehavaren Charlize Theron gått upp cirka 25 kilo. Hon ser inte ovanligt stor ut utan mer som en genomsnittlig kvinna. I vanlig verklighet skulle ingen kalla henne överviktig som Marlo i "Tully". I ett Hollywood-perspektiv är hon tydligen stor. Men det som är värst är att hon själv talar om att ha blivit deprimerad av att öka i vikt och sedan arbetet med att gå ner vikten.

Män har i decennier ägnat sig åt att skifta vikt. Mest känd har Robert De Niro varit, numera också Christian Bale. Kommer någon ihåg att De Niro under alla upp- och nedgångar talat om depression på grund av vikten? Nej, för män ägnar sig inte åt sådant. Män får i högre grad vara individer och deras utseende/vikt är inte lika viktig del av deras person. Inte ens när de är skådespelare. Det finns något djupt tragiskt över att Theron inte istället fokuserar på sin ansträngning och att hon gjort något svårt. Theron borde vara stolt över sin prestation, imponerad av sig själv att hon gjort en transformation som ger lite mer trovärdighet.

Det kanske inte är någon stor grej, men så länge en kvinna deprimerad av en viktökning som på intet sätt är dramatisk har vi inte nått fram.

Hösten kommer...och ingen kan stoppa den!

Norrköping Hösten har många fördelar. Frisk luft, konsekvent väder, vackra färger. Det bästa med hösten är alla bra filmer som kommer. Sommaren är som bekant den tid då alla filmbolaget jobbar hårt för att kunna sälja det mest själlösa de har att erbjuda. De flesta människor, men inte jag, är mindre sugna att sitta på biograf när vädret är varmare. Så på sommaren är det publikfriarna som släpps. Filmer för målgrupper som inte är lika intresserade av en dialogstark historia utan finner nöje i kavalkad av specialeffekter.

 

Men hösten, det är då filmlivet gaskar upp sig. Förbättringen syns redan mot sommarens slut. Förra helgen såg jag "Southpaw", inte en extremt originell historia men en som berör. Och "Love & Mercy" berörde än mer när jag såg den i helgen. Båda filmerna kan jag verkligen rekommendera.

I slutet av augusti är det dags för dokumentären "Jag är Ingrid" om skådespelerskan Ingrid Bergman. Sen kommer "Far From The Madding Crowd", "Hippokrates" och "Phoenix". Det är bara början...vi har månader på månader av förbättring på gång!

Märkliga fenomenet Magic Mike XXL

Norrköping Scen ur Magic Mike XXL, männen är på scen

För två år sedan kom filmen "Magic Mike", regisserad av Stephen Soderbergh, löst baserad på skådespelaren Channing Tatums liv. Han började som manlig strippa för att sedan börja med skådespeleri. Det var en väldigt märklig grej att Soderbergh regisserade. Ett faktum som fick mig att tro att filmen kanske hade en seriös behållning. Efter att ha sett den var jag lite förvånad över min egen reaktion, min kritik handlade om storyn. Det var ingen bra story. På det sättet är jag nyfiken på uppföljaren som kommer nu i juni.

 

"Magic Mike" är ett extremt märkligt fenomen. Tänk en film om fem kvinnliga strippor och tänk de forsande vågor av kritik som skulle radera ut alla chanser till framgång för den. Tänk allt hån som skulle riktas mot den. Tänk de skeptiska tankar många av oss skulle ha riktade mot de som gick och såg en sådan film på bio. Spontant är "Showgirls" det närmaste jag kommer på med film där kvinnor strippar och förhoppningen av producenterna är att människor betalar för det fysiskt sexuella. "Magic Mike" har kommit undan på ett helt annat sätt.

Jag vet inte om det är det patriarkala systemet som gör att män kommer undan med det. Eller att män överlag inte är objektifierade och på något sätt ses inte "Magic Mike" som samma sorts fenomen. Men när det kommer till kritan är det verkligen jätteudda.

Och så det där om feministpropagandan i "Mad Max"

Norrköping Scen ur Mad Max, karaktärer i en bil, ser bekymrade ut

Först uppmärksammades "Mad Max: Fury Road" som en hyllad action. Sedan började man höra nyheten om att en mansgrupp kritiserar filmen för feministpropaganda. Vilket är ganska svårt att tänka sig att Hollywood skulle syssla med. Feministpropaganda skulle inte tjäna dem pengar och pengar är det som driver Hollywood (och världen).

 

Igår såg jag filmen själv och kan härmed berätta hur det var: Män och kvinnor tog mer eller mindre lika plats i "Mad Max". Kvinnorna var generellt inte sexuella objekt. En grupp kvinnor var väldigt viktiga i handlingen och Charlize Therons Furiosa hade kanske större del av handlingen än Max. Fortfarande var två män absolut vitala för handlingen och dess utveckling. Jag skulle säga att för en action-film var den ganska jämställd. Därmed anses den vara feminisk propaganda av vissa. Normen är män, speciellt i actionfilmer, har så framträdande roller att när normen saknas känns det fel i vissas ryggmärg.

 

Att dessutom prata om feministisk propaganda som problematisk blir lite märkligt. Propaganda för könens jämlikhet är väl ändå inte så farligt? Vad mansgruppen menar är säkert "kvinnopropaganda", vilket "Mad Max" inte är. Diskussionen påminner mig om när vissa kvinnor upplevs som dominanta i förhållanden enbart baserat på att mannen inte är den dominanta i relationen. Normer är intressanta saker...

Ibland kryper vissa filmupplevelser förbi i tystnad

Norrköping Kelly Reilly och Brendan Gleeson i Calvary

Det var nästan en månad sedan jag valde att gå på bio och se "Calvary". Hade knappt märkt på biografens webbplats att den gick men insåg att den söndagen innebar sista visningen. Jag hade en svag känsla av att den kunde vara bra men slogs av vilken otrolig upplevelse jag fick.

 

Fader James är präst på en liten ort på Irland. En person i församlingen kommer till honom för bikt och berättar en smärtsam historia om hur han blev våldtagen av en präst varannan dag under fem år. James försöker föreslå lösningar, exempelvis att mannen ska vittna mot prästen. Men den onde prästen är död. Mannen säger då att det är lönlöst att mörda en ond präst. Att döda en god präst däremot är en värdig chock. Så han ger James en vecka och tänker sedan hålla sitt löfte om att avsluta den gode prästens liv.

 

För det första är fotot av Larry Smith hisnande. Irland är ett tacksamt motiv men det ger inte automatiskt denna slående nivå av kinematografi som Smith lyckats med. Det var verkligen synd att jag inte kunde tipsa någon att se den på bio efter visningen jag var på för det här är en film som i första bör ses i en biografsalong.
Sedan älskade jag personligen den tunga nivåen av symbolik och filosofiska ämnesområden. "Calvary" går att tolka på många olika sätt. Dessutom tyckte jag mig faktiskt lära mig av filmen. Förvisso var det inte en uppsjö av nyheter men ibland behöver man höra sina egna tankar sägas högt och stutsa tillbaka mot en själv.  Egentligen var nog inte den här filmen en sådan man ska se själv, för det finns så mycket att diskutera efteråt.

 

Min favorit i filmen var nog när James har ett samtal med sin dotter om synder (han var gift innan han blev präst). Han säger att det ligger för mycket fokus i världen på synder och för lite på dygder. En rätt bra beskrivning av mänskligheten och mångas efterlevnad av religioner. Många i världen har stark fokus på vad du inte ska göra, och för lite på hur du ska vara en bättre och bättre människa.

 

Min poäng? Se "Calvary"! En månad efter och jag går fortfarande och tänker på den regelbundet. Det var synd att den passerade obemärkt förbi nästan, att inte mycket marknadsföring gjordes för filmen men det här är vad jag kan göra för er!

Början på mitt stora filmintresse

Norrköping Porträtt bloggarens mor

Det här är min mamma. Den mest godhjärtade människa jag har haft nöjet att få träffa. Att ha en sådan person som sin mor är en ynnest som inte är alla förunnat. Jag låter partisk men det är inte så. Hon som hade kunnat leva ett bekvämt liv med bakgrund i en ganska välbärgad familj gav upp allt en gång i tiden för att försöka befria ett helt land, Iran. Det spåret har alltid följt henne. Hon är inte typen som kan se människor behöva hjälp och inte ge av sig själv. I stort och smått. Hennes osjälviskhet och omtanke är otrolig. Hon är en av de få människor jag hört talas om som är helt opåverkbar när makt blandas in. En annan ovanlig kvalitet hon har är att hon kan försvara de som behöver försvar även när hon missgynnas av att stå upp för någon annan. Hennes mod är inspirerande men svår att leva upp till. Jag brukar säga till henne att om hon hade haft resurser hade världen varit så lyckligt lottad för hon hade kunnat ge så mycket.

 

I en värld där kvinnor konstant pressas till att inte vara nöjd med sig själva på alla möjliga sätt har hon uppfostrat mig på ett sätt att jag är det. Jag oroar mig inte för vad jag äter, hur jag ser ut eller får känslor av otillräcklighet för att min mamma varit kombinationen av ett stabilt berg och en öm blomma. Ju äldre jag blivit desto mer har jag insett hur unik det här perspektivet på livet är. En gång när jag sökte ett jobb fick jag göra ett test, där jag presterade extremt högt på en faktor som kallades mognad. I det ingick hur trygg man är i sig själv. För min ålder hade jag ovanligt högt, jag tror 93 av 100 där 50 är medel. Hur jag blivit så här? Min mamma. Tack känns som ett så litet ord.

 

En av de saker vi gjort väldigt mycket ihop är att vi sett massvis med film tillsammans. Bland de bästa minnen jag har av min ungdom är när vi såg gammal film tillsammans. Jag har bred kunskap inom film för att hon introducerade den världen för mig. När hon var ung i Iran innan revolutionen var bio ett billigt nöje, hon och hennes syster/kompisar gick ofta på film tillsammans. Det intresset fick jag ärva. Därför ville jag hylla denna enorma människa på min blogg. Nästa inlägg kommer handla om en film! :)

Filmbloggen "Frankly my dear..." är en anspelning på det bästa filmcitatet från "Borta med vinden". Jag skriver om och recenserar film i Folkbladet. Bloggen innehåller både exklusiva recensioner för den och allt det som går att skriva om filmer som inte ryms i en recension.

Bloggar