Setareh Yousefi

Frankly my dear...

2018 års bästa filmer - Titta ikapp!

Norrköping I 2018 års sista filmkrönika summerade jag filmåret som ett bra år med många minnesvärda filmer. Medan 2017 kändes medioker och mindre spännande tog filmbranschen ett kliv framåt under 2018. Här listar jag några av de bästa filmer från 2018 (som jag sett såklart) utan någon inbördes rangordning.

Blindspotting

Miles och Collin med bekymrade min

Okända Carlos López Estrada regisserade denna drabbande pärla om diskrimineringen av svarta i USA. En utmärkt blandning av humor och allvar, med manus skriven av huvudrollsinnehavarna Daveed Diggs och Rafael Casal. Ett manus som aldrig tappar fart utan håller nivå med sig själv hela tiden. En intelligent debut som förklarar ojämställdhetens kärna på ett utmärkt sätt. Samtidigt är berättandet fängslande och högst relevant. En fusion av historia och kristallklart budskap. En film som ger hopp trots dess innehåll som vittnar om en svår värld.

Leave No Trace

Dotter och far tittar på varandra

En vacker och berörande historia om far och dotter som lever utanför samhällets ramar. Tills dottern Tom blir upptäckt i skogen där familjen bor. Sociala myndigheter försöker anpassa dem in i ett vanligt liv. Regissören Debra Granik håller en otrolig balans mellan att både visa en oromantisk sida av livet utan moderniteter och kritisera samhällets osynliga handbojor. Hon delar ut tankeställare åt olika håll. Ingen försköning, ingen romantisering. En öppen och äkta blick på livet och människorna i utkanten av våra samhällen.

Shoplifters

Fem personer håller varandras händer på en strand och går mot vattnet, de syns bakifrån

Hirokazu Koreeda kom ut med två filmer under 2018 (i Sverige, "Tredje mordet" kom egentligen ut 2017). Sådan lyx belönas vi inte alltid med även om regissören varit ganska aktiv de senaste åren. Vad sägs om filmer som "Sådan far, sådan son", "Systrarna" och "Efter stormen" de senaste fem åren? Vid en första anblick känns inte "Shoplifters" lika stark som dessa tidigare verk men bit för bit växer den sig starkare inombords. Som vanligt utforskar Koreeda människan på sitt speciella sätt. En stilla arbetande fördjupning i konceptet familj, gemenskap och kontakt. 

Domaren

Fiona och Adam på sjukhuset

Emma Thompson och Fionn Whitehead gör storartade insatser i denna mycket vuxna drama om domaren Fiona och det fall som påverkar henne djup. Hon som annars håller sig på rätt sida av den professionella gränsen. Skickligt berättat, intressanta karaktärer, skådespelare som toppresterar. "Domaren" var liksom "Leave No Trace" ett mästerverk som passerade biobesökarna för hastigt. En film som lämnar spår långt efter att du sett den.

The Death Of Stalin

Stalins presumtiva efterträdare i diskussion

"The Death Of Stalin" gör ont, så väldigt väldigt ont. Den må vara humoristisk men ger en stark känsla av hur det är att leva i en diktatur. Både via små detaljer och stora händelseförlopp förmedlar den en känsla av oro och skräck som kan uppstå när du måste vara försiktig med allt du gör. Absurd, svart humor är ett satiriskt verktyg som inte på något sätt förtar den krypande känslan av att vara fast och utsatt. 

Filmen må vara fiktion men dess största valuta är sanningen. Den universella sanning som finns om människan och hennes mest destruktiva brister. En skarp iakttagelse, en spännande historia och någonstans också berörande.

Blackkklansman

Flip och Ron i konversation, Flip håller upp pistolhand

2018 var året då Spike Lee återvände till storformen. En originell film om den ovanliga historien om Ron Stallworth, en svart man som blev medlem i kkk med syfte att exponera organisationen. Självaste ordförande David Duke lurades av Ron som skickade en vit kollega till möten medan han själv tog telefonsamtalen.
Lee som alltid berättar historien om förtryck använder sig av en äldre händelse för att skildra problematik i USA idag. För att påminna sin tittare om att även idag finns brister i jämställdheten.

Sorry To Bother You

Tre män står och tittar på något ilsket

Det för året återkommande ämnet om ojämställdhet och förtryck kom i ett fräckt och nyskapande format via Boots Rileys "Sorry To Bother You". En satir över ojämställdhet i världen där minoriteter förtrycks och kapitalister utnyttjar människor. På en hörna också över hur apatiska vi blivit att vi inte längre ifrågasätter. "Sorry To Bother You" är en presentpåse fylld med olika budskap. Hela tiden håller regissör Riley en humoristisk inställning till sitt berättande. Men visdomen och läxorna är där kontinuerligt. Filmen är ett kall till ifrågasättande, ett kall till att behålla sin själ, till att förstå orättvisor och agera för att förändra. Hoppas vi är kloka nog som släkte att följa dessa råd. Riley försöker, genom att maximera sina observationer så vi inte missar det vi ser.

Lakeith Stanfield i huvudrollen, Danny Glover som kollegan och Armie Hammer som den läskigt komiska uberkapitalisten är alla strålande.

Roma

Familjen äter på restaurang

Årets slutspurt bjöd på den mycket omtalade "Roma" av Alfonso Cuarón. Och hypen är sann, går inte att säga något annat. En autentisk blick på livet och samhället genom en familjs verklighet i 70-talets Mexiko. Tempot är behaglig, inte långsam. Historien har hela tiden driv även om allt inte går i ultrarapid. Det sägs en del framför kameran, och en hel del mellan raderna. "Roma" är både vanlig och väldigt extraordinär. En anmärkningsvärd film som inte gör några speciella tricks.

Eighth Grade

Kayla och hennes nya vän sitter vid ett bord

Norrköpings-biograferna lyckades inte få hit den lysande "Eighth Grade" om tafatta tonåringen Kayla och hennes resa genom skollivet/privatlivet. En delvis skrämmande berättelse som ständigt tangerar på gränsen till det totala förfallet. Men Bo Burnham håller stadigt i spaken och skapar istället en ärlig och äkta bild av vad det kan innebära att vara tonåring, inte bara idag utan generellt. Kanske särskilt viktigt att se den tillsammans med tonåringar.

Bubblare: Juliet, Naked

Annie och Tucker tillsammans med Tuckers son på en strand

Förvisso är "Juliet, Naked" knappast genial, men ändå något så ovanlig som en romantisk komedi som egentligen är en tragedi. Som handlar om människor och våra tillkortakommanden. Med charm i överflöd, sympatiska karaktärer och tankeväckande.
Styrkan i "Juliet, Naked" är en sammansättning som ger ganska enkla och upprepade saker ny skrud. Jesse Peretz balanserar på ett imponerande sätt mellan det lättsamma och allvarliga. Aldrig fastnar regissören i något som borde ha klippts tidigare. Där logiken är försvagad täpper värmen igen hålen.

Specialutnämnande: Jimmie

Pojke sitter med konfunderad blick

Många svenska filmer fick uppmärksamhet 2018, speciellt i Norrköping då två filmer inspelade här gick upp på biograferna. Men "Jimmie" passerade lite snabbare förbi. Kanske orkar inte Sverige längre ta till sig en historia om svenskar som bli flyktingar och behandlas illa på sin resa till tryggheten.

"Jimmie" är en mycket effektiv berättelse som försätter dig i känslor. En omvälvande och starkt berörande film, en nödvändig påminnelse. En känslomässig bomb som är noggrant regisserad. 

Oväntad och förkrossande farväl

Norrköping Michael Nyqvist poserar framför ett träd
I veckan kom chocknyheten att Michael Nyqvist, en av Sveriges största skådespelare, hade gått bort av sjukdom. Denna evigt förbannade cancer. Då han hållit sin sjukdom hemligt var det inte någon som väntade sig att 56-åringen skulle lämna jordelivet nu. Jag förstår absolut att han inte ville dela det med sig. En hemsk baksida av en allvarlig sjukdom är att personen i andras ögon blir sin sjukdom.

Nyqvist blev känd för gemene man i "Grabben i graven bredvid". Än mer uppmärksammad blev han genom "Så som i himmelen". Inte någon film jag vill rekommendera vidare direkt. Dess popularitet förvånade mig när jag väl såg filmen. Men Michael Nyqvist visade redan då sina förmågor. Sedan har han varit med i en mångfald av filmer både i Sverige och utomlands. Nyqvist är allmänt mer igenkänd för sina kommersiella filmer. I Sverige för huvudrollerna och utomlands som skurken. Ofta men inte alltid.

Själv gillar jag honom mest i "Min så kallade pappa" där han spelar en person som personlighetsförändras efter en sjukdom. Hur han flyter mellan den egocentriske skådespelaren och den kärleksfulle pappan tar verkligen i dig. Det är sådant skickligt hantverk att du tappar andan om du koncentrerar dig på vad du faktiskt ser.

Min andra personliga favorit är rollen som Harald Edelstam i "Svarta nejlikan". Filmen berättar historien om Edelstam som räddade chilenare under militärkuppen i landet på 70-talet. Genom att ockupera Kubas ambassad och föra människor dit lyckades Edelstam få dem ut ur Chile till säkerheten i Sverige. Här blir det för mig både en fusion av Michaels empatiska skådespeleri och protagonistens stora hjärta. När jag flera år efter att den filmen släppts försökte hitta en dvd chansade jag att fråga Michael Nyqvist själv, via Twitter, om hur man kunde få tag på den. Han hade tyvärr ingen aning men tog sig tiden att besvara frågan och engagera sig (den fanns på en auktionssajt). För mig kommer Michael alltid att vara svarta nejlikan.

Mina tankar går till hans nära och kära. Det är en speciell smärta att för tidigt förlora någon man tycker.

Charmiga skådespelare med omedelbar kemi

Norrköping Maddy bakom sitt fönster, Olly bakom sitt med en lapp där det står att han vill ses igen

Ingenting och allting
Filmstaden
Regi: Stella Meghie
I rollerna: Amandla Stenberg, Nick Robinson, Anika Noni Rose, Ana de la Reguera m fl.
Betyg: 2.5/5

För de unga som lättare tror på kärlekens evighet och kraft. För dem räcker charmen i Stenbergs och Robinsons glittrande ögon när de beskådar varandra.

Någonstans bortom statistik och erfarenheter, där tron på romans är solid som sten, huserar "Ingenting och allting". Tron på kärleken och förmågan att känna den är som starkast. Där förväntas alla relationer hålla. Att det är högst ovanligt att träffa den första stora kärleken vid 15 och ha kvar den vid 30 bryr sig inte 13-18-åringar om. De tror på sin egen kärlek över allt annat. "Ingenting och allting" riktar in sig på den målgruppen. De för vilka tanken på evighetstroende inte ger upphov till fnitter och sympati.

Maddy är en 17-åring som levt nästan hela sitt liv inlåst i sitt hus. Det beror på att hon ha SCID, en sjukdom som gett henne ett ovanligt svagt immunförsvar. Allt steriliseras i hennes närhet. Ytterdörren har en förlängd hall där de som tar sig in och ut, mamman och sköterskan, rengör sig innan de kommer i Maddys närhet. Vardagsrummet är fixat för att ge en utomhuskänsla men är uppenbarligen långt ifrån det verkliga. Maddys far och bror omkom i en bilolycka och därför lever mor och dotter ensamma i stora, eleganta huset. Mamma är även läkare vilket gör att dotterns sjukvårdsbehov tas om hand internt. Dagarna ägnar Maddy åt att studera på distans och leva via böcker samt internet.

En dag flyttar Olly och hans familj in i huset bredvid. Ungdomarna får en skymt av varandra och deras inre eld tänds direkt. De börjar skicka meddelanden och lära känna varandra. Ankomsten av Olly in i Maddys liv kastar omkull år av hårda rutiner.

"Ingenting och allting" är en underhållande och sockersöt historia som verkligen faller rätt in för åldersgruppen den är gjord för. En reklammässig fräschör finns över hela produktionen, på gott och ont. Stundtals blir den för tillrättalagd. Finns en del trovärdighetsbrister i storyn. Behållningen är Amandla Stenberg och Nick Robinson i huvudrollerna. Deras kemi känns av omedelbart. Tittaren behöver aldrig tveka över huruvida vad de har är äkta. Charm och karisma som är absolut tillräckligt för subgruppen tonårstjejer.

Chefredaktör för Folkbladet vinnare av Guldpalmen på Cannesfestivalen

Norrköping Christer Sandberg i scen från "The Square" av Ruben Östlund
Foto: Christer Sandberg

Ikväll var det dags för något så ovanligt som svensk vinst av Guldpalmen för bästa film på filmfestivalen i Cannes. För att förstå hur stort det är kan nämnas att senast en svensk film vann var 1992 då Bille Augusts "Den goda viljan". Ingen svensk film har ens blivit nominerad på 17 år. Senast en svensk regissör vann var det för 66 år sedan 1951. Filmen "The Square", regisserad av Ruben Östlund kommer till svenska biografer på sensommaren. Hur den blir får vi se men eftersom Östlund ofta levererar kan förväntningarna inte vara annat än höga.

Att det är stort för Sverige är alltså klart. Men att det är stort för Norrköping eller Folkbladet kanske inte lika givet. Men så är det. För i Östlunds film spelar Christer Sandberg en statistroll. För den som inte kommer ihåg var Christer chefredaktör för Folkbladet tidigare i flera år. För mig personligen blir det lite extra speciellt, under majoriteten av den tid jag skrivit för Folkbladet var Christer ansvarig. Därför är det med extra stolthet som den här nyheten kommer.

Ruben Östlund själv hurrade stort och regisserade publiken på plats till skrik, något som förmodligen skulle fallit platt i Sverige. Tur för Östlund att han nu blivit en internationell kraft att räkna med. Vilket inte känns helt chockerande.

Häpnadsväckande dans, häpnadsväckande liv

Norrköping Sergei Polunin står på en hand

Dancer
Cnema
Regi: Steven Cantor
I rollerna: Sergei Polunin, Jade Hale-Christofi, Galina Polunina, Vladimir Polunin m fl.
Betyg: 4/5

En av tidernas största ballettdansares otroliga livshistoria. En hel värld och olika vinklar samlade i dokumentären om Sergei Polunin.

Det må låta ironiskt men du behöver förstå att "Dancer" inte är en dansfilm om du inte vill bli besviken. Vilket kan vara en utmaning med dokumentärens titel och huvudpersonens passion/yrke. Fast att filmen fokuserar mer på geniet bakom stegen, än själva dansen, är tydligt ganska tidigt. "Dancer" handlar om så mycket som får kanaliseras genom Sergei Polunin. Fattigdom, familjerelationer, framgångens pris, motivation, smärta, kärlek, samhällsstrukturer inom Europa och där bortom. Om danssekvenser offras på grund av att innehållet fokuseras mer på dessa är det värt. För Polunins historia är en otrolig sådan som måste få berättas. Där filmande saknar nytänkande eller kreativitet finns en livshistoria som både kompenserar och tar andan ur dig. Känns som om du måste hålla handen för hjärtat, för att stoppa det från att ramla ut och ner. I kärnan finns en människa som drömmer om frihet, harmoni och sin familj.

Dokumentären är kronologiskt upplagd med en närvarande Polunin som delvis berättar sin historia i realtid. Vi börjar i Kherson i södra Ukraina där en stödjande familj, driven av mamma Galina, jobbar på att öppna alla vägar för lille Sergei. Här handlar det dock inte om att skjutsa bara. Modern inser tidigt att enda sättet för sonen att ta sig ur fattigdom och hopplöshet är att ge honom ballettens möjligheter. Från nio års ålder börjar därför Sergei på en prestigefylld skola i Kiev. För att kunna studera där tar både hans pappa och farmor anställning utomlands och skickar hem alla pengar. Uppoffringarna familjen gör är förbluffande. Några år senare inser Galina att om pojken ska ha chans att nå riktiga höjder måste han nå internationell status. Ansökan till The Royal Ballet ger utdelning, men priset blir dyrt. Galina får inte uppehållstillstånd, och för att inte sabotera sonens chans lämnar hon landet lagenligt. Sergei får klara sig utan föräldrar i ett främmande land.
När några år passerat igen har framgången kommit. Polunin blir den yngsta solisten någonsin i Royal Ballet vid 19-års ålder. Men de hopade problemen från flera år ger inte Sergei någon ro.

I en recension har Dagens Nyheter skrivit att "Dancer" innehåller alldeles för lite dans för att illustrera Polunins storhet. DN har fel, det krävs varken kunnighet inom ballett eller många minuter för att se hur Sergei Polunin flyger och hoppar på ett enastående unikt sätt. Att piruetterna är perfekta, att hans kombination av skörhet och styrka är ovanlig, att hans förmåga är blommande geniskap. Speciellt i en scen där vi får se honom med andra elever på The Royal Ballet, kan vem som helst se den överlägsna tekniken.

Framförallt är "Dancer" en mycket berörande film om en familj som slitit sönder sig för varandra. Dave LaChappelles musikvideo av Polunins dans i all ära. Det är när Sergei framträtt, med sin familj på plats för första gången, som dokumentären når sin höjdpunkt. När han möter dem efteråt och hela filmen knyts ihop i kärleken till de närmaste och till dansen.

Tung satir blandad med absurd humor

Norrköping Remi hoppar i soffan med Wiener-Dog i famnen

Wiener-Dog
Cnema
Regi: Todd Solondz
I rollerna: Greta Gerwig, Danny DeVito, Julie Delpy, Keaton Nigel Cooke, Tracy Letts, Kieran Culkin, Ellen Burstyn, Zosia Mamet, Bridget Brown m fl.
Betyg: 3.5 av 5

Fantastiskt skarpsint manus och utomordentliga skådespelare är främsta orsakerna till att "Wiener-Dog" är sådant nöje att beskåda.

Att berätta det hemska med absurd humor är Todd Solondzs expertisområde. I "Wiener-Dog" följer vi taxen som byter ägare och blottar människors tillkortakommanden genom sin resa. Om du redan gissat det handlar historien egentligen inte om hunden utan människan. Trots lite småcharmig titel är filmen högst opassande för barn. Något jag känner mig tvungen att påpeka efter att nya lagen satts i kraft och vuxna kan nu ta med 11-åringar på filmer som har åldersgräns 15. Hunden är gullig, liven i dess miljö långt ifrån.

Vi börjar hos sjukdomsöverlevaren Remi och hans föräldrar. Fadern köper hunden som Remi enkelt kallar Wiener-Dog. Mamma Dina har ett väldigt säreget och motbjudande sätt att uppfostra sitt barn, hon pepprar sin son med ärlighet och överdrifter om vuxenvärlden. Hon spelas till utsökt perfektion av Julie Delpy vars komiska tajming alltid hittar rätt mellan seriositet och humor. Keaton Nigel Cooke som spelar Remi är också ett fynd. Wiener-Dog blir dålig, pappa tar henne för att avlivas. Där räddas hon av veterinärsköterskan Dawn Wiener (rollfigur från Solondz-filmen "Welcome To The Dollhouse") som vårdar henne till frisknad. Så här går det vidare. Varje ny kontext för Wiener-Dog är innebär också en spegling av samhället och mänskliga relationer.

Nästan varenda historia balanserar utomordentligt mellan humor och allvar. Satiren är skarp och vass. Och det är så otroligt välspelat av en imponerande ensemble att jag vill applådera när filmen är slut. För att inte tala om ett ypperligt manus där det finns oändliga nivåer mellan raderna. Egentligen behöver man se filmen flera gånger för att tillgodogöra sig allt guld skrivet i dialog. Speciellt första berättelsen Tracy Letts och Julie Delpys karaktärer är så fantastiskt genomvidriga, och samtidigt så ordinära.

Todd Solondz filmer är smaksak, oavsett skarpsinnet som präglar dem. Just "Wiener-Dog" kanske är något förutsägbar också. Den berör inte alls på samma sätt som "Happiness" men är heller inte sådan typ av film.

Filmbloggen "Frankly my dear..." är en anspelning på det bästa filmcitatet från "Borta med vinden". Jag skriver om och recenserar film i Folkbladet. Bloggen innehåller både exklusiva recensioner för den och allt det som går att skriva om filmer som inte ryms i en recension.

Bloggar