Vilket ju är en märkbar borgerlig uppryckning jämfört med de föregående 50 åren mellan 1924 och 1974 då S vann med 45 regeringsår mot fem år för de borgerliga. Men bilden har satt sig. Det finns ett regeringsparti och så finns det ersättande förändrare som rycker in då Socialdemokraterna tappat orken som samhällsförvaltare.
För Socialdemokraterna är den bilden guld värd. Medan samma bild utgör en mardrömsliknande utmaning för de borgerliga i allmänhet och för Moderaterna i synnerhet. Att allmänt och medialt betraktas som det "naturliga regeringspartiet" ger en särskild tyngd åt de socialdemokratiska regeringspartierna. Och en särskild ballast åt de borgerliga företrädarna.
De tre senaste moderata statsministrarna Bildt, Reinfeldt och Kristersson har alla kommit till makten som bärare av starka sakfrågor där de velat åstadkomma något "helt annat" än Socialdemokraterna. Bildt hade "ny start för Sverige" på programmet. Den växande ekonomiska krisen tog ganska snabbt över regeringsinnehållet. Men man hann rösta igenom ett system för fristående skolor med skattefinansiering som har stått sig och utvecklats i mer än tre decennier.
Regeringen Reinfeldt genomförde stora reformer för skattesänkningar genom så kallade "jobbskatteavdrag". Precis som med friskolorna så har skattesänkningarna på arbete blivit kvar även när S har återkommit som statsministerbärande parti. Reinfeldt och han "nya moderater" var också på väg att lyckas med att etablera sig som sosseliknande förvaltare som kunde sitta i långa tider istället för att framförallt ses som förändringsdrivande entreprenörer. Men så kom SD in i riksdagen 2010; halvvägs in i Reinfeldts era. Ivern att distansera sig från SD överflyglade lusten att på allvar konkurrera med S om samhällsförvaltningen.
Regeringen Kristersson kom till makten tack vare samarbete med SD i riksdagen. De tre stora förändringsuppdragen för Kristerssons regering handlar om att få stopp på gängkriminaliteten, begränsa invandringen och att få fart på elektrifieringen genom nystartad kärnkraft. Även dessa sakfrågor kommer att rymmas inom den socialdemokratiska förvaltningskostymen om det blir ett snart regeringsskifte. Inget konstigt med det. Svensk politiks stora fråga är däremot om Kristersson och Åkesson ska lyckas bli mer framgångsrika än tidigare S-utmanare som mer långvariga samhällsförvaltare? Det är där den heta striden står. I långa loppet är nämligen vi väljare betydligt mer lockade av god förvaltning än av ständiga förändringar.